Jag är hemma igen, men dessvärre mår jag lite risigt. Yr och trött. Återkommer när jag fått lite mera krafter. Kram på er alla mina underbara vänner och läsare...

Härom kvällen så skrev jag ett inlägg om när jag trädde in i  dimmornas värld. Då fick jag en kommentar som var i diktform. En otroligt vacker dikt som visade hur jag kände. Tjejen som skrivit dikten kallar sig för Lady Stjärnljus, och många har kommenterat den och gillar den. Så jag känner att jag vill att flera ska få chans att få läsa den.

Så nu när jag är hemma hos min kära mor och lånar hennes dator så lägger jag upp hennes dikt här. Och vill ni kika in i hennes blogg så är det bara att klicka HÄÄÄR.

Här kommer den vackra dikten... 


Avalons dimmor

Mellan dimmors stråk
mellan tid och rum
ett stilla ögonblick
en tid för eftertanke och ro

I Gudinnans tjänst
oss återbörda
En svunnen plats vi åter
skall bese
vårt hem i svunnen tid

Hem till Avalon
skall Gudinnan oss kalla
när tiden är rätt
när allt åter är i sin rätta balans
hem ännu en gång

Avalon
               ~ Lady Stjärnljus

Solen gömmer sig bakom molnen, och det är lugnt och stilla. Men energin vibrerar rastlöst omkring mig. Nu ska jag och min lilla häxunge gå ut i skogen.

Jag vet inte om ni brukar känna detsamma, men ibland så infinner sig den där märkliga känslan av rastlöshet, som om något går omkring och pickar och pockar på. Det är precis som om själen drar sig ur min kropp, och den där silvertråden spänner på och drar med mig.

Jag ropar till min lilla häxunge och frågar om hon vill att vi ska gå ut i skogen. Dum fråga egentligen, hon vrålar förstås: JAAAAA!

Jag känner hur skogen lockar på mig och jag undrar lite om vad jag kommer att få uppleva idag. Var dag har sin magiska stund...

Eftersom vi  har en ek precis utanför vårat hus så bestämmer jag mig för att vi ska gå dit och hälsa på. När vi kommer dit så ser jag hur marken är alldeles röd omkring oss. Eller, små röda prickar i alla fall. Både jag och Lovis, min häxunge, glittrar i ögonen när vi ser alla smultron som finns omkring oss och runt våran ek: Mamma, mamma, titta! Där är små jordgubbar...

Och jag känner inom mig hur min själ njuter av tillvaron. Jag tar ett gräs-strå och visar Lovis hur man kan plocka smultron och sätta på gräs-strået, och hon blir imponerad som en liten 4-åring kan bli, av hur jag trär smultronen på stråt: Jag vill också, mamma...


           

            

           

Vi plockar och äter, och tackar sen Gudinnan för allt det goda hon bjuder oss på. Hon låter oss få uppleva en magisk stund som jag sent kommer att glömma. Den goda smultronsmaken finns fortfarande kvar i min mun. Och bilden av min dotter när hon såg alla smultronen kommer nog aldrig att lämna min näthinna.

Jag stannar till och lyssnar på vinden. Jag tittar upp mot eken och ser hur löven vinkar åt mig. Jag sätter min hand mot stammen och känner hur den gudomliga energin flyter in i min kropp. Jag känner att Gudinnan är god mot mig, mot oss, och kysser henne kärleksfullt. Hon bjuder in oss till henne i skogen och vi vandrar tacksamt i hennes spår.

           


Vi vandrar vidare och Lovis vill klättra i de "höga" bergen: Nu kan du ta kort på mig mamma... Hon tar sats och klättrar upp fort, så jag hinner knappt med: Tittut mamma! Här uppe är jag...


          


Jag skrattar när jag ser hennes lilla huvud där uppe. Vi börjar sakta gå hemåt. Plockar lite mera smultron och njuter av tillvaron. När vi närmar oss hemmet stannar vi till utanför vårt hus för att hälsa på våran fläder. Den står där i full blom, vacker och gudomlig. Jag talar lite med Gudinnan och ber om ett par blomsterkronor. Lovisa tar saxen och börjar klippa hej vilt...haha. När vi sen kom hem så smyckade vi altanen och ute-altaret med våra vackra fläderblommor.

        

        


Ja, magin finns omkring oss bara vi tar oss tid och känner efter. Vi fick en underbar stund i skogen tillsammans.
Senare på kvällen när alla hade gått och lagt sig, passade jag på att gå ut i mörkret och talade till Gudinnan. Jag tände ett ljus på mitt ute-altare och tackade för den underbara dag som vi haft tillsammans.

Jag öppnade mina armar, och kände hur de sakta lyftes och sträcktes mot universum. Jag andades, och luft, jord, eld, vatten och ande for in i min själ. Jag bad en liten bön, och slog en cirkel runt mig. Jag förevigade stunden och tackade ödmjkt för att Gudinnan var med mig...♥

Ett gammalt inlägg som jag lägger upp igen, då jag blev inspirerad utifrån en kommentar jag fick från en fin bloggvän, Johanna. Då hon även är en duktig fotograf så rekommenderar jag att kika in på hennes sida HÄÄR.

Här är hennes berättelse

"När jag va liten blev jag skrämd för en massa saker, det va andar å hornper (satan. som varit det största hotet) å spöken och demoner..detta följde mig till vuxen ålder..när jag var tjugo flyttade jag hemifrån, så en natt när jag inte orkade vara rädd längre bestämde jag mig för att ta tag i rädslan, så jag ropade som en tok allt va jag orkade ut i natt mörkret: kom och ta mig din förbannade djävul, om du vill ha mig...jag orkar inte vara rädd för dig längre, jag upprepade mig flera gånger ...å så väntar jag med bultande hjärta på att något ska hända, och då..DÅ kom det där underbara blå ljuset och omslöt mig, jag blev helt lugn och all rädsla försvann..jag har aldrig varit rädd sedan dess...då förstod jag inte riktigt va det va, men idag är jag övertygad om att det va ärkeängeln Mikael som kom till mig med sitt beskydd!!..visst är det härligt att ha sina beskyddare!!"

...


Vad är en ärkeängel i jämförelse med en vanlig ängel? Ärke-, betyder den högste, störste, främste osv, och ärkeänglarna erbjuder oss beskydd både på det andliga och det fysiska planet. De skapades som de främsta av änglariket. Ja, man kan väl säga att ärkeänglarna tillhör en "specialstyrka" i änglaskaran. Att ärkeänglarna har större och mer individuella enskilda krafter än "vanliga" änglar.

Och de som håller på med änglar säger att vi alla har en ärkeängel som följer, stöttar och hjälper oss när vi ber om det. Ja, jag vet inte... men visst låter det tryggt?

En av de främsta ärkeängeln av alla är Mikael. Jag stavar Mikael med enbart k....bara så ni vet. Men man kan ju även stava hans namn på annat sätt. I alla fall. Han är den första ängel som Gud skapade. Han är ledare över alla ärkeänglar. Mikael är en god dödsängel, till skillnad från Samael, som är en ond dödsängel. Samael = Lucifer. Förutom att han är de dödas beskyddare är han också Israels särskilde skyddsängel. Han är den ledande kämpen i striderna mod allt det onda.

Mikael är oxå den största " krigarängeln" av alla ljusets och kärlekens beskyddare. Låter lite roligt att man skriver krigarängel när man talar om änglar i himlen. Men alla behöver tyvärr beskydd av ett eller annat slag. Och oftast på bilder på Mikael, så ser man att han bär på ett svärd och en vågskål. Men så var det oxå han som körde ut Adam och Eva ur paradiset, och knuffade ner Lucifer i avgrunden...

Som jag skrivit förut så är faktiskt Mikael den ende som i bibeln omnämns som ärkeängel, eller överängel, och det är i Judasbrev 1:9. "Icke så Mikael, överängeln; när denne tvistade med djävulen angående Moses' kropp, dristade han sig icke att över honom uttala någon smädande dom, utan sade allenast: - Herren näpse dig". Kanske det är så att han är den ende som verkligen är en ärkeängel och att de andra bara halkat  med på ett bananskal.... vad vet vi.  

Jag har förut skrivit om en bok, Henoksboken, och som är en skrift som inte finns med i Bibeln men som återfunnits i Dödahavsrullarna. Där står till exempel att Mikael var med vid världens skapelse, att han är Guds folks ställföreträdare och skyddsängel och att han leder själarna på deras vandring när det är dags att komma till paradiset. I boken står det oxå att han är med och bekämpar och dömer Satan och de fallna änglarna. Ni vet Lucifer och hans gäng...

Det var även ärkeängeln Mikael som uppenbarades sig för Jeanne d´Arc. En gång när hon som 12 åring befann sig på ett fält kom han till henne. Han sa till henne att hon skulle driva ut engelsmännen och ta kronprinsen till Reims för kröning. Hon sa att hon grät när Mikael försvann för han var så vacker...

Det är oxå Mikael som väger människornas själar. Varför man nu gör det? Kan det vara de onda gärningar mot det goda som vägs? Han skriver ju ned alla våra gärningar i "Livets bok", goda som onda. Tänk på det innan du tänker göra nånting dumt...haha. Någon ser dig...

Varje ärkeängel har sitt eget område som de hjälper dig med. Om du känner dig vilsen och rädd så ska du kontakta Mikael. Då kommer han till dig och ger dig styrka, mod, råd och riktning. Du kan när du vill kalla på ärkeängeln Mikael. Genom att säga: Ärkeängeln Mikael – hjälp mig för jag behöver beskydd, vägledning, råd och riktning nu.

Han står för skydd och balans i tillvaron och ser till att ge oss tålamod och självförtroende. Han skyddar oss även mot psykisk obalans och faror. Han är även eldig och passionerad och gynnare av kärlek. Många som har sett honom ser honom ofta som en blå blixt eller som en diamant som blixtrar till när han är i närheten. Och det är hans tecken till dig för att visa att han finns där med dig.

Till skillnad från din skyddsängel eller andra andliga hjälpare som står mera i bakgrunden som en lugn och fin sfär, så ser ärkeänglarna till så att energier blir till mera direkta handlingar. De står inte bakom dig utan bredvd dig... Men du måste be om deras hjälp, annars händer ingenting.

I astrologin är han söndagens ängel och han har namsdag den 29 september. Det finns även en film med John Travolta och som heter "Michael", och som handlar om en ängel som hamnar här nere på jorden men som inte beter sig som en sådan, utan han röker, svär och dricker sprit. Ingen tror på att han är en ängel...om det inte vore för hans vingar...

Det finns många som tror att Mikael och de andra ärkeänglar har stigit ned till vår jord. Och att de lever här i fysisk kropp mitt ibland oss. Så det är upp till oss om vi vill öppna våra sinnen för att släppa in dem i vårt liv eller ej. Att göra dem till en naturlig del av vårt liv. Änglarna väcker våra sovande själar och stimulerar dem. Och våra själar behöver fnittra lite då och då, eller vad säger ni? 

...

 Jag vill förtydliga mig om att detta är mina tolkningar och funderingar. Jag är ingen bibel- och ängelexpert, och absolut ingen angelolog. Utan jag skriver det här för att jag själv tycker det är intressant och kul. Materialet som jag skriver utifrån är information från nätet, böcker, minnesanteckningar och min andliga rådgivare. Jag väljer ut det som jag tycker är roligt att skriva om... Har jag tur så intresserar det även dig...

Det har precis varit midsommartid...

Midsommar är en härlig och trolsk tid, då vi umgås och upplever närvaron med varandra. Då vi lever nära naturen och dess växtlighet, då vi njuter och fylls av glädje hela dagen lång, tills solens bleka strålar avtar och natten infaller. Midsommarnatten är full av magi och växterna är fyllda av solens ljus och jordens näringsfulla safter. Midsommarnatten är även full av både väsen och magiska krafter, som när som helst kan dyka upp i våran mänskliga värld. Så känn och lyssna omkring er, för man vet aldrig vad som finns i närheten...  

Alla satt mätta och belåtna runt midsommarbordet på altanen, och en harmonisk vind spred sig i trädgården. Det var midsommarafton och nattens mörker började sakta närma sig. Jag kände att det var dags nu. Efter att ha suttit och njutit av sill och nubbe, och mycket annat smått och gott, i goda vänners lag, så kände jag att det var dags att ge tillbaka. Att tacka för allt det goda som bjudits under hela midsommarafton, och till och med vädret hade varit på vår sida. Tack för det goda Gudinna, för det såg verkligen ut som om det skulle bli världens åskväder på förmiddan, men icke...

I alla fall. Jag gick in och hämtade en ljusstake och vinglas. Där ute vid flädern var det alldeles tyst och mörkt. Jag ställde försiktigt ljusstaken i mitten av trädet och jag började att åkalla Gudinnan. Ljuset började att flämta och skuggor började dyka upp runt omkring mig. Vinden svepte runt i trädet och jag kände en närvaro.  Jag bad en liten bön och tackade för allt det goda jag har omkring mig. Jag hällde lite vin vid trädet och offrade till Gudinnan.

Flädern är Frejas träd, där hon ibland stiger ner i trädet ner i underjorden för att bevaka mitt hus. Där nere vid rötterna träffar hon ibland Hel, och ibland kan jag höra hur de sitter där nere i underjorden och viskar om livets mysterier.

Jag ropade jag på min man som kom på en gång. Han visste så väl vad jag gjorde vid flädern. Jag hällde upp ett glas vin till honom och han offrade lite vin till trädet och bad sin bön. När han var klar så stod vi alldeles tysta och stilla med hela universum ovanför oss. Slutligen tog vi en sista skål, en skål i treenigheten. Jag, min man och Gudinnan.

Så enkelt, men ändå så innerligt och djupt. Det viktigaste är inte handlingen utan sanningen i orden som sägs. Att inse allvaret i det man gör. Att känna gemenskapen utan att tvivla. Så är det i alla fall för mig. Min relation med Gudinnan är ganska så okomplicerad, men bara för det så är den inte mindre seriös för det. Gudinnan tillhör min vardag, och jag är så glad att få ha henne vid min sida...