Döden har funnits omkring mig en längre tid. Det är konstigt... Jag har varit så rädd för att dö så att jag slutade leva. Jag var så rädd för att dö så att jag utvecklade dödångest. Jag var tvungen att finna en balans mellan ljuset och mörkret, tvungen att finna min väg till att börja njuta av det goda liv som jag har.

Jag känner hur jag fylls av sorg. Sorg över min döda far och sorg över alla de andra döda som finns omkring mig. Sorg över mig själv som nästan slutade att leva. Jag blundar och tvingas att andas in all smärta som omger mig. Tusen röster viskar omkring mig, viskar och manar till uppmärksamhet. Känner hur jag sakta lyfts från marken. En märklig känsla. Jag tittar försiktigt upp och där står hon, Hel, skuggornas drottning.

Hel är Gudinnan över dödsriket och en av gudinnorna jag följer. Hon är dödens gudinna, och döden finns alltid vid sidan av mitt liv. Fast döden är sorglig, så kan jag ändå tycka att den är vacker. En slags befrielse. Jag gråter och mina tårar förvandlas sakta till små kristaller. Jag samlar kristallerna i mina händer och ger dem som gåva till Gudinnan. 

Hel är min beskyddare och häxornas vän. Med sin stora svarta kappa hälsar hon mig välkommen till hennes rike. Skuggorna växer och dagen blir alldeles mörk omkring oss, och jag känner allvaret i hennes röst när hon viskar till mig. Ur mörkret föds ljuset, och jag har börjat förstå att Hel hjälper mig att ta mig igenom livets mörkare sidor. Och för att finna livet måste jag rota djupt inuti mig själv. Att möta mina rädslor och ta itu med dem.

Sakta bleknar skuggorna och mörkret försvinner. Solstrålarna fyller himlen och bländar mig, och världen runt mig försvinner för en liten stund. Livets väv spinner vidare på sin sköra tråd, och jag står ensam kvar med min nya vetskap och mitt hjärta fylls av kärlek.

Hel har viskat i mitt öra och jag har vördsamt lyssnat... ♥

Från det ena till det andra. Men jag har tänkt på en sak. Visst är det lite lustigt att man träffar på samma människor hela tiden. Jag menar alltså människor som man inte känner, såna man bara ser då och då, och som man inte har någon anknytning till.

Jag har ett jobb med olika arbetstider. Ibland åker jag hem direkt, ibland stannar jag kvar och jobbar. Finns inget rutinmässigt alls i mina tider. Men ta mig tusan att jag ändå träffar på eller ser dessa vissa männsikor ändå. Och det händer ganska ofta att jag ser just dessa människor. Visst är det lite konstigt? Jag menar inte att det är något magiskt eller övernaturligt med detta...men visst är det märkligt?

Men vissa människor bara finns där år efter år. Jag har några stycken som har följt mig genom åren...eller oxå är det jag som har följt dem. Man ser dem genom bilfönstret, eller i olika mataffärer, utanför dagiset... ja lite överallt, och inte på samma ställe. Och nu pratar jag inte om attraktioner och sånt där, utan vanliga människor. Är det flera som har tänkt på det här? 



                                                           
Och för att komma in på lite övernaturligt, ja, jag kunde inte låta bli...haha, så undrar man om det skulle kunna vara så att man på något vis har träffats i något tidigare liv och omedvetet inte kan släppa taget... Det borde ju vara jag då...för det är ju jag som ser dem. Jag tror inte dem är medvetna om att jag finns. Fast det vet jag ju inte, de kanske tänker detsamma om mig... 

Detta är ju inget problem eller så, jag tycker bara att det är så lustigt med dessa sammanträffande som inträffar lite då och då. Och när jag skriver då och då så menar jag några gånger i månaden. Sen så kan det gå ett tag, ibland väldigt länge, men så plötsligt så dyker dem upp igen. 

Eller ibland när man träffar vissa människor som man aldrig träffat och det känns som om man har känt dem hela livet...

Eller som en annan rolig sak. För nästan 2 år sen var jag inne på en sida som heter Nattskogstemplet, och såg då att det fanns en "häxkurs" där som jag blev intresserad av. Dessvärre verkade sidan vara vilande just då så jag anmälde mig aldrig. Sen så började jag blogga och började på så sätt min egen vandring i "häxlivet" och liksom skapade min egen lilla "häxkurs". Jag började få kontakt med liksasinnade, å då speciellt med Moonwitch, som jag fick en speciell kontakt med via nätet. Vår liv tycktes följas på ett eller annat sätt och vi förstod att vi upplevt många liv tillsammans. Men det är en annan historia. 

Så för att göra en kort hirtoria lång...haha, så kom det säg härom veckan att en annan bloggvän Trollkatt, hade tryckt på en gilla-knapp till just Nattskogstemplet. Jag som nästan glömt bort den sidan blev ju glad att bli påmind så jag gjorde detsamma och upptäckte då att det skulle startas en distanskurs i "Häxkonst och magi". Underbart, tänkte jag. Det var ett tecken. Nu var det dags. Nu slår jag till och anmäler mig...å det gjode jag. Synd bara att ingen annan som jag känner skulle gå den.

Vad händer då... Då läser jag på fb att Moonwitch ska börja på kurs. Jag förstod direkt och gick genast in på hennes fina blogg. Och vad läser jag där... Jo att hon ska börja en kurs i "Häxkonst och magi" via Nattskogstemplet. Men visst är det märkligt att vi anmält oss på samma kurs under samma vecka utan att någonssin ha pratat med varandra om det. Dessutom så pratar vi bara med varandra via bloggen eller fb, och då kan sägas att ingen av oss har någonsin pratat om Nattskogstemplet... Men det lär ju bli ändring på det nu, eller hur Moonwitch?

  
                                                         

Det har precis varit sommarsolståndet som i år inföll den 21:a juni, och då står solen som högst på himlen. Dagen är som längst och natten som kortast och det är ljusets och naturens höjdpunkt som hyllas och firas. Ibland infaller sommasolståndet, eller Litha som det också kallas inom wicca, samtiditigt men det gjorde det inte i år.

Själv så firade jag inte sommarsolståndet aktivt, utan kom överens med Gudinnan att jag tar det på midsommarafton istället. Men tankarna fanns hos henne hela dagen.

Det är midsommartid och fast solens vandring till mörkret har börjat är det inte tid för avsked än. Och även om den ljusa natten vänder, är det nu tid för fest, dans, romantik och erotik. Guden och Gudinnan har förenats i kärlekens tecken och livet spirar omkring oss på jorden.

Midsommar är en härlig och trolsk tid, då vi umgås och upplever närvaron med varandra. Då vi lever nära naturen och dess växtlighet, då vi njuter och fylls av glädje hela dagen lång, tills solens bleka strålar avtar och natten infaller. Midsommarnatten är full av magi och växterna är fyllda av solens ljus och jordens näringsfulla safter. Midsommarnatten är full av både väsen och magiska krafter, som när som helst kan dyka upp i våran mänskliga värld. Så känn och lyssna omkring er, för man vet aldrig vad som finns i närheten...  

Hur vackert är det inte med midsommarnattens dimma då älvorna dansar till solen går upp. Och hur vackert är det inte när daggen blänker på gräset? Daggen anses komma från gudar och gudinnor och besitter magisk kraft, och är både nyttig och lyckobringande. Och då speciellt midsommarnattsdaggen, som ansågs vara extra magisk. Och då speciellt om man rullade sig naken i den. Då var den extra hälsobringande och man skulle hålla sig frisk det kommande året. 

Själv tänker jag passa på att tacka för allt kärleksfullt och vackert jag har omkring mig. Jag ska gå och offra lite vin vid min fläder för att hedra Gudinnan. Flädern är Frejas träd, där hon ibland stiger ner i trädet ner i underjorden för att bevaka mitt hus. Där nere vid rötterna träffar hon ibland Hel, och ibland kan jag höra hur de sitter där nere i underjorden och viskar om livets mysterier.

...

Å lite sill och nubbe blir det givetvis oxå...

Ha nu en riktigt magisk och kärleksfull midsommar...♥

Mitt i en dröm, med en avtagande måne ovanför mig, står jag där ute i min trädgård. Jag är naken och min kropp skakar i den kalla vinden. Men snön är borta och Gudens strålar har tinat vår jord. Jag känner mig bekymrad, någon kallar på mig. Någon som jag inte kan se.

Jag tar min stav, å slår en cirkel. Plötsligt tar någon kraft över och jag snurrar fort, fort, så fort så att jorden sakta stannar till. Jag befinner mig i oändligheten, där det inte finns någon början och inte något slut.

Snurrandet avtar å jag står åter mitt i min egen cirkel. Jag ritar ett pentagram. Jag förenar luft, jord, eld, vatten och ande. Jag väntar på kontakt. Det är alldeles stilla och jag har slutat att andas. Jag står där och blir ett med universum. En försiktig smekning når min kind. Någon andas, flämtar å viskar.

Jag hör inte vad viskningen säger. Jag anstränger mig och dyker längst in i djupet av min själ. En ton börjar långsamt att vibrera inom mig och viskningarna börjar ta form. Jag hör smärtan i rösten, sorgen över att inte få finnas längre. Gudinnan är rädd och jag likaså. Om vi inte ser så slocknar den brinnande lågan. Om vi slutar att tro på vad vi ser, hör och känner, så finns ingen återvändo.

"Varje dag är fylld av magi. Bara vi stannar till och lyssnar och känner så talar livet till oss. Små mirakel händer hela tiden. Men oftast är vi allt för stressade för att hinna känna av vardagens små speciella ting. Jag har slutat att stressa och har märkt hur mycket fint och positivt vi har omkring oss. Om vi bara stannar till, bara för en liten stund..."


Hoppas att du gör detsamma... Ta det lugnt, stressa inte och ta vara på den begränsade tiden du har. Se allt det vackra och fina du har omkring dig och tro på vad du ser, hör och känner. Du är viktig...

Ha nu en riktigt trevlig dag med mycke mys å kärlek...

Utdrag från min "drömbok". Fredagen den 17 maj 1991

"Mitt i en dröm där jag upplevde mig tung och orörlig och knappt kunde öppna mina ögon, så bestämde jag mig för att gå ur min kropp, UKU. Men den här gången var det en sköööön känsla. Jag kände hur jag sakta men säkert rullade ur min kropp. Jag halvsatt och sov mitt i sängen, med kuddar uppbyltade bakom mig. Det kändes underbart att få lämna kroppen, men jag kunde inte få upp ögonen riktigt. Dem var liksom halvslutna.

Jag kände hur jag for upp mot taket för att där sväva en stund i liggande ställning och med ansiktet mot taket. Jag kunde inte riktigt kontrollera mina rörelser, utan det var som en om en annan kraft höll i mig. I alla fall, jag kände hur jag sjönk neråt mot sängen och kände hur jag sakta vaggades fram och tillbaka. Det var en sån otroligt härlig känsla. Jag var ju tvungen att titta mig omkring och såg då mitt rum precis som det var, fast lampan var tänd, och jag tänkte på att jag var osäker på i fall lampan verkligen var tänd.

Jag hörde hur ungarna tittade på "Turtels", vilket de också gjorde i verkligheten. Hade nämligen satt på den videon åt dem innan jag gick och vilade. Jag var verkligen medveten om vad som hände runt omkring mig. Jag vaggades fortfarande och jag hade fortfarande svårt att få upp mina ögon helt. I samma veva märkte jag hur min man kom in och släckte lampan. Kände hur vaggningen började avta och att jag återvände sakta till min kropp utan att vakna. När jag vaknade frågade jag direkt min man om han hade varit i rummet och släckt lampan? Och det hade han också gjort...för en stund sen, medans jag låg och sov. Häftigt va?"

Det jag kan tycka är lite häftigt med Utanför-Kroppen-Upplevelser, UKU, är att man kan liksom styra sina tankar och händelser. Allt ser oftast ut som det gör omkring. Man kan själv bestämma vad man vill göra... ja så är det en underbar frihetskänsla att kunna flyga.

....Sen så är det ju skönt att kunna lämna kvasten hemma då och då...haha.

"Jag satt i en bil med min familj... Några människor kommer varav en av  killarna har en pistol. Han siktar och skuter och träffar...mig. Jag hör bara skottet, en bedövande smäll. Så blir allt tyst... Tiden liksom stannar. Jag har blivit träffad. Jag vet att jag tänker att nu dör jag nog. Jag blir förvånad över att jag inte känner någon smärta. Så det är så här det känns att dö...man känner ingenting. jag känner hur jag långsamt och fridfullt domnar bort...försvinner, för att vakna upp ur drömmen."

När jag vaknade ur drömmen så log jag för mig själv och tänkte att det där var ju inte så farligt. Egentligen en ganska härlig känsla faktiskt. Fridfullt, tyst och harmoniskt. Jag vet inte om jag drömde så här för att mitt undermedvetna ville tala om för mig att jag inte skulle vara så rädd för döden.

Jag drömde något liknande, men då var det en stor giftorm som bet mig...men exakt samma känsla. Att man sakta domnar bort...fridfull och harmoniskt för att sen vakna upp i sängen... och känna sig lättad. 

De här drömmarna hände för ett tag sen...men jag minns dem väldigt tydligt.

Lite skillnad på, som när jag upplevde att mina två bröder, personer, som står och tittar ner på mig. Det var skräck. Mina bröder som är det mest harmlösa personer som finns. Typ Humle och Dumle liksom...haha. 

Och idag när jag låg och vilade var det min mormor som gav sig på mig...i drömmen alltså. Min 87 åriga mormor som sitter på ett hem, hon är lite senil..men väldigt charmig. Inte aggresiv på något vis. Iallafall så hoppade hon på mig, sätter sig på mig och började rivas och klösas..., (nattmaran). Jag blev så chockad att jag vaknade upp och undrade varför hon gjorde så? Detta kändes förstås inte så harmoniskt och fridfullt...haha.

Ska försöka göra mig på en egen lättare tolkning

Jag i sängen = Jag känner mig säker

Mormor = Det förflutna, min barndom
 
Sätter sig på mig =  Nertryckt, försvarslös

Rivas och klösas =  Attackerad, märkt

Att jag på något vis måste ta itu med mitt förflutna? Att det är min barndom som gör att ja mår som jag gör? Nja, jag vet inte om det stämmer. vad tänker ni???? 

De kommande dagarna kommer bloggen att handla lite om drömmar och drömtydningar...

Drömmar... Ja, drömmar är nåt som berör oss alla vilket vi vill eller ej. Drömmarna talar till oss varje natt, och om vi bara lär oss att tolka dem så lär vi oss väldigt mycket om oss själva. Jag kan bara tala för mig själv, men det är otroligt vad det undermedvetna talar till oss utan att vi lyssnar. Jag har många gånger fått hjälp av mina drömmar. Svar på frågor och lösningar på problem som jag haft.

Alla har vi våra åsikter och tankar om saker och ting. Detta är mina tankar och kanske inte andras sanning. Jag pratar mera utifrån mina egna upplevelser och utifrån böcker som jag har läst och lärt ifrån.

Sen så är det ju vissa drömmar som man inte kan släppa taget om, eller som återkommer flera gånger...Då har man nåt att jobba på. En dröm som ofta kommer tillbaka är oftast en förträngd situation eller händelse. Det vill påvisa oss att det är nåt vi måste ta i tu med. Man kaninte blunda för sanningen längre.  

Något annat som är intressant som jag läst, är att de flesta människor som man drömmer om oftast är en aspekt av dig själv. Antingen en aspekt som du har eller som du och vill ha.

Så, tänk nu efter och var ärlig... Titta på de personer ni har runt er och som ni inte tycker om... Varför tycker ni inte om dem? Kan det vara så att de faktiskt har egenskaper som ni själv önskar att ni hade? Jag vet inte, men det är en intressant tanke, och det får i alla fall mig att fundera lite mer på saken. Det är också ett bra sätt att få större förståelse för störande männsikor vi har omkring oss. Så håll reda på vilka ni drömmer om och hur de påverkar er i det verkliga livet.

Om man till exempel drömmer om ett fordon så står oftast fordonet för dig själv. Viktigt då att se i vilken form fordonet är. Är det en skrotbil, ja, då mår du nog ganska så risigt, och om du har en snygg sportbil, jag då känner du dig nog mera levande. Detsamma gäller om man drömmer om ett hus. Är huset städat eller är det rörigt... jämför med dig själv så får du många svar på hur ditt liv ser ut. Ja, ni förstår nog vad jag menar. Alltså, kvalitén på saker och ting i drömmen visar oftast kvalitén på hur du mår eller känner, eller på hur din livssituation ser ut just då.

Vi kan gå vidare med fordonet, så kan det även vara en vägvisning på vem som kör.... oftast så är det den som kör som har kontroll. Är det du själv som kör, ja då är det du själv som har kontroll. Vilka har du omkring dig i fordonet, är det någon du känner? Vad betyder denna personen för dig? Finns det okända personer i bilen?

Om någon dör, så betyder det oftast inte att någon dör på riktigt, om man inte är sanndrömmare förstås...hjälp, men det tar vi inte nu, och är inget som jag själv behärskar. Att någon dör är mera att en person, eller känsla som är på väg att försvinna ur ens liv. Alltså så symboliserar döden i en dröm olika förvandlingsfaser i livet. 

Ja, det är verkligen intressant med drömmar. Men det är viktigt att man tolkar sin dröm utifrån sig själv. Hur mår man när man vaknar? Känner du dig stark eller känner du dig svag? Är du glad eller ledsen? Detta är en fingervisning om vad drömmen vill säga dig. 

Så att tolka drömmar är inte ett sätt att spå eller att se in i framtiden, utan drömtolkning är mera ett sätt att kunna hjälpa dig att hantera vardagsproblem, eller djupare livsfrågor. Men som sagt...det är du som är bäst på att tolka dina drömmar för det är du som vet hur ditt liv ser ut...

Alltså det är så otroligt intressant med drömmar...

Ett litet tips om du vill minnas dina drömmar, är ju en anteckningsbok bra att ha bredvid dig och att skriva upp vad du drömt om när du vaknar. Många gånger så har det varit så att när jag vaknat så minns jag drömmen exakt, men orkar inte skriva just då, och sen ett par timmar efteråt så minns jag knappt vad jag drömde. Visst är det märkligt? Så ta vara på dina drömmar direkt och vårda dem ömt. Det är ditt liv det handlar om... 

 

 

 

 

Det fanns en tid då jag svävade omkring ovanför de vita molnen. En tid då jag kunde se ner på den levande gröna planeten. Det var innan jag valde att gå ner till jorden till det liv jag lever nu.

Jag var två men ändå en. Jag var hon och han på samma gång. Jag var Guden och Gudinnan. Jag var en enda gestalt delad i två. Jag var kärlek, jag var ljuset i all oändlighet.

Jag var början, jag var slutet och universum var mitt hem.

Med min Gudinnas förlösande kappa närmade jag mig min nya värld. Delad och förfärad från att ha skiljts från min andra halva. Med en otroligt ensamhetskänsla skriker jag för första gången. Jag är född och Gudinnan knuffar på mig, sin nya skapelse.

Det är här jag ska vara nu i ett par år, tills jag lärt min läxa, vilket jag inte längre minns vad det var. Men med en inre längtan drivs jag framåt i livet. Med ett hål i bröstet letar jag efter min andra halva utan att veta om det.

Nätterna är mörka och själen skriker. Åren går och man försöker att vara lycklig. Man hoppas, man längtar och man lever. Men saknaden är djup som ett stort grundlöst hav.

Mörkret föder ljuset. Som när man dör, så föds man igen, i sitt eget universum.

Och man blir hel igen...

 

 

 

Jag har varit ute i min trädgård ikväll. Jag trodde jag var ensam tills jag kände hur något smög omkring mig. Jag stod helt orörlig och plötsligt var det som om tiden stod stilla. Jag såg ut i natten och märkte en skugga som svepte runtom mig, som en mörk smekande vind. Jag kände ett välbekant kyligt andetag.

Det var Hel som var här. Med sin stora svarta mantel så gjorde hon så att mörkret runt omkring, omfamnade mig. Men lika fort som hon kom, så försvann hon iväg. Jag förstod att hon ville titta till mig. För att se så att jag fortfarande stod upp, att jag levde. Jag log för mig själv, och vinkade försiktigt till henne. Hon kom då tillbaka och jag kände den underbara kylan som svepte igenom mig, min kropp. Den tog nästan andan ur mig.

Jag kände mig hedrad och trygg, och tackade för den svepningen...♥

Tack Hel för att du finns vid min sida, du mörkrets och avgrundens Gudinna, som kom in i mitt liv när jag behövde det som mest. Du kom och konfronterade mig med mitt mörker. Du provocerade, tröstade och stöttade mig. Vi umgicks flitigt en tid, och talade mycket om livets mysterier.

Hel tog ner mig till underjorden och lät mig betrakta gränsen till dödsriket. Och hon fick mig att känna dödens kalla ansikte. Hon fick mig att inse att det inte var där, i underjorden som jag hörde hemma. Hon såg till så att jag återvände upp till min egen värld, där jag mötte ljuset igen.

Så aldrig för en sekund, jag låter Hel försvinna ur mitt liv. Aldrig!

Haha...oj då...

Jodå min allra käraste häxsystra mi, Moonwitch, du har så rätt så. Det förra inlägget har varit uppe förut, å råkade visst komma upp igen. För även om jag inte längre bloggar varje dag, vill jag hålla bloggen lite vid liv. Därför lägger jag ibland upp gamla inlägg, å då råkade det bli fel inlägg. Jaja... När jag ändå sitter här och skriver så kan jag berätta om en ganska rolig och intressant sak som jag var med om härom natten.

Alla är vi väl rädda för nånting. Vissa saker mer än andra. Som vatten. Inta att dricka vatten och regn då. Och även om jag älskar havets brus, vill jag gärna uppleva det uppe på land, eller i min cd-spelare om kvällen.

Så en av mina stora rädslor är alltså vatten och jag har alltid skojat å sagt att någongång i ett av mina tidigare liv har jag nog drunknat... Jag var bergis med på Titanic...haha. På grund av detta så har jag alltid varit livrädd att åka båt. Sen När Estonia förliste, fick jag verkligen vatten på min kvarn. Jag bestämde mig då för att aldrig åka båt på ett stort öppet hav. Jag fick svårt för att andas bara jag tänkte på det. Att inte få luft eller kvävas är en av mina stora rädslor här i livet. Och det är där kanske min dödsångest kommer in i bilden?

Något annat som jag är rädd för men som ändå intresserar mig är självmord, å då speciellt när yngre väljer den vägen. Jag är inte bara intresserad, utan snarare lite besatt av det. Hur många minnessidor och minnesvideos har jag inte läst och sett i mina dar, fast jag själv aldrig blivit drabbad. Jag har upplevt sorg, gråtit och känt med de anhöriga fast jag inte har behövt det. Ja detta är lite svårt att förklara, utan att det kanske verkar som jag är lite morbid. Det är inte så att jag sitter och gottar mig i det. Nej, det är nog mest för att jag själv är så rädd för att bli drabbad så jag söker min förståelse där min rädsla finns.

Faktum är att i Sverige är självmord den vanligaste dödsorsaken bland ungdomar mellan 15 -24 år. Det här är något som berör mig väldigt mycket. Men det är en annan sida av mitt liv.

Och att jag vandrar sida i sida med döden, har väl inte undgått många...

I alla fall. Så kom det sig så att min goda häxvän Ayanna tipsade om en cd där man kunde gå tillbaka till tidigare liv, å på så vis kunna ta reda på varför vissa rädslor finns i våra nuvarande liv. Jag blev intresserad och väldigt nyfiken och beställde genast denna cd. Det är med en Kvinna som heter Eva-Lena Mellblom. Så nu har jag lyssnat på cd:n, och, jamen, det var ju helt sjukt. Jag trodde nog INTE att det skulle fungera som det gjorde.   

Under djupavslappning reser du tillbaka i tiden för att återuppleva gömda händelser som håller dig tillbaka i ditt nuvarande liv. Denna vägen till befriande självinsikt kantas av mycket gott som till exempel av att dödsrädslan försvinner, en djupare förståelse om sina inre kvalitéer, förståelse för sitt beteende hur man hanterar rädslor, pengar, relationer med mera. Mycket intressant anser jag.

För att göra en lång historia kort. Ni som har lyssnat på Anna-Lena vet ju vad det handlar om. Men på ett mjukt och behagligt sätt berättar hon sakligt hur man ska gå till väga. Det är bara att ligga där och slappan av och lyssna. Sen så tar hon med dig djupt in i ditt undermedvetna. Hon berättar att första tanken som kommer till dig är den rätta.  

Min reggresion: Det första jag såg var en ensam väderkvarn i ett platt landskap. När jag sen tittade ner på mig själv såg jag ett par smutsiga träskor, beiga brallor och någon slags röd väst. Jag var pojke och var 22 år och levde på Gotland 1810 (tror jag). Tror jag var nån slags mjölnarson. Jag bodde i ett mörkt , men ändå hemtrevligt hus. Jag hade inga männsikor runt mig, förutom min farmor, hon var tandlös, hade sjal på huvudet och satt vid köksbordet och tittade på mot mig. Köksbordet var placerat vid ett fönster. Inga vänner fanns och jag var olyckligt kär i en flicka som svek mig. Jag kände mig ensam och tom. En eftermiddag går jag till en sjö och dränker mig. Jag känner hur jag går i vattnet och försvinner...

Ja, hmmm. Där fick man något att fundra på...

Efter att ha gjort en intensiv djuplandning i min skugga, och löst många av mina inre mysterier, så känner jag att det är dags att vandra vidare. Jag vet inte riktigt hur än, men jag känner att jag liksom har stannat till, stangerat. Så många planer, idéer och mål som cirkulerar i mitt huvud måste få chans att utvecklas mera. Ett större projekt jag har måste få sin tid.

Gudinnan är med mig och viskar kärleksfullt i mitt öra: Nu måste du fullborda dina tankar. Du måste våga tro på vad du vill och känner. Sätt fart! Vad väntar du på?

Och just nu är det nymåne. Och om man vill göra några förändringar i livet så är det perfekt att göra det nu. Nu är krafterna i rullning och vill man påbörja något nytt ska man börja under denna månfas. Så nya projekt är perfekt att börja med nu. Detta är den bästa stunden för att skaffa nytt jobb, eller en ny relation, flytta, eller varför inte passa på att förändra sitt liv och tankemönster till det bättre.... nu eller aldrig.

Ja, vad väntar jag på?

Förra gången jag tog en bloggpaus var för att jag föll ner till underjorden, för att slicka och vårda mina inre sår. Så är inte fallet denna gång. Tvärtom. Nu står jag med bägge fötterna uppe på jorden, och är starkare och ödmjukare än vad jag någonsin varit. Lite pank, men vad gör det om 100 år? Nu måste jag börja på att förverkliga mina drömmar, och inte låsa mig fast i bloggen och i skrivna ord. Dags för handling...

Ja, många vet nog hur lätt det är att fastna under datorns magiska värld. Jag känner just nu att bloggen mer blivit ett måste än en inspirationskälla. Så jag kommer nu att ta en liten "blogg-mellanting-paus", för att ordna upp lite saker som jag har omkring mig. Att jag skriver "blogg-mellanting-paus" är för att jag, när jag känner för det, kanske lägger upp ett inlägg i alla fall. Men absolut inte varje dag. Och för att min blogg inte helt ska dö så kommer jag att lägga upp lite gamla inlägg då och då, så ni inte glömmer bort lilla Lilitha helt och hållet.

Men för att inte missa något av mina inlägg så vore det ju trevligt om ni prenumererade på min blogg. Klicka på "Bloglovin" i arkivmenyn, eller under headern, så kan du följa och hålla koll på min blogg. Men bara om du vill förstås. 

Eller varför inte kika runt lite i mina gamla inlägg. Där finns mycke hokus pokus att läsa om du vill. Bara att klicka på menyerna under headern.  

Kanske kommer jag tillbaka med nya krafter, ny inspiration, ny blogg eller bloggdesign. Det får tiden utvisa. Men just nu kommer min blogg ligga på sparlåga.




                               Jag tar fram mina händer, och blåser kärleksfulla vindar till er alla ♥ ♥ ♥ 
                                  (och ja, jag har borstat tänderna, så kanske ni känner en svag doft av mint)

Äntligen fredag...

Fredag är en veckodag som i Norden är, enligt vissa forskare, uppkallad efter den fornnordiska gudinnan Freja. Men det finns andra forskare som menar att den är uppkallat efter gudinnan Frigg, Odens fru. Kanske är det så att det är en gudinna som blivit två. Jag menar, gudarna/gudinnorna har ju en tendens att byta skepnad lite då och då.  Inget jag kommer att gå in på...inte nu i alla fall. Men vid tillfälle ska jag forska lite mera i det. Förresten vissa vill även ha det till guden Frejs dag. Frej är frukbarhetens gud och bror till Freja. Att de inte kan bestämma sig. Jag föredrar Freja. Freja är min fredag...

Freja är vår frukbarhetsgudinna. Hon är beskyddande och kärleksfull. Hon är vår kärleksgudinna. Och det passar ju bra eftersom fredag är kärlekens dag. Alla behöver vi kärlek. Kärlek är livsviktigt... 

Fredagsbarn är goda och givmilda. De är kärleksfulla och trofasta, vet hur man skapar ett lyckligt och harmoniskt hem. Fredagsbarn vill alla gott och har oftast tur med kärlek. Venus härskar över fredag, och relateras till harmoni, gemenskap och kärlek. Så nästa gång du träffar någon som du vill dela ditt liv med, fråga vilken dag han/hon är född på. Har du tur så är det en fredag. 

Vardagens sista dag har anlänt och det är dags att stressa ner. Vad är då inte bättre än att varva ner tillsammans med sina nära å kära. Kanske starta grillen och äta en kärleksfull middag ute i det gröna. Eller varför inte ftamför tv:n, vill säga om någon hittar något bra att titta på...



                                                           


Och så är det ju ofta, att familjen, eller andra nära och kära,  samlas och umgås med varandra , vilket numera har fått ett nytt begrepp i "fredagsmys". Min man brukar kalla det för "fredagssvull". Vi tar fram godis, snacks, dryck, mat och sitter och myser framför tv:n. Och enligt en etnolog, Charlotte Hagström, har vi med fredagsmyset skapat en ny modern rit... 

Hur kommer er fredag att se ut? 

När det gäller magi så lämpar det sig förstås med kärleksmagi och fruktbarhetsritualer. Ta ett bad och gör dig vacker. Ägna dig åt dofter, krämer rökelser. Tolka dina drömmar och lär dig mer om dig själv. Älska dig själv och ge av dig själv till andra.

Fredagar är även en bra dag att älska på...å då menar jag inte en snabbis i soffan...haha. Men om det skulle bli så...låt gå för det. Att älska på en fredag är som att ingå i en magisk pakt, då du och din älskade blir ett med universum.

Så till alla underbara läsare. Så mycket kärlek till er som ni bara orkar ta emot... ♥ ♥ ♥

                                                                



Gudinnan talade till mig i kväll...

Under den ljusa tid som råder så tar jag fram min vackra lek och ber om råd och riktning. Och jag drar kortet "Temperence" - Måttfullhet...(Måttlighet)

Nu är det dags att ta itu med mitt liv... eller mitt nya tänkande. Och jag känner hur något har börjat mognat inom mig och som ger mig mer balans. Harmoni... eller att hitta jämnvikten i livet, i alltet. Att kunna förena familj, jobb, ekonomi och mig själv i en måttfull cirkel.

Måttfullheten står för mitt behov av balans i livet. Oftast tvingas vi göra kompromisser för att få en känsla av balans, och oftast inträder en känsla av harmoni när man väl uppnått detta inre tillstånd av jämvikt.

Men Rom byggdes inte på en dag...

Allting finns i mina tankar men i känslan är det en bit kvar innan jag kommer dit... Jag måste lära mig att bli bättre på att prioritera saker i mitt liv. Ibland måste man invänta på rätt tid innan det är dags att känna av den inre och yttre balansen. Jag måste hitta en jämnvikt så att jag kan kompensera det negativa med det poitiva. Jag måste göra något kanske enbart för mitt eget bruk, bara för att må bra.

Gudinnan finns med mig och står vid min sida och ibland känner jag hennes andedräkt vid örat när hon kärleksfullt viskar sina kloka svar på mina frågor och funderingar. Intuitionen är stark, nästan så att den skrämmer mig, och gör så att jag känner min inre sanning... mitt rätta jag.

Kortet kan också visa ett kreativt skapande och att man får vägledning från den andliga världen. Tack...det kan behövas just nu... Men jag känner en liten gnista inom mig som börjar pocka på...den där gnistan som jag har saknat sååå länge. Den som fanns där förut, men som försvunnit mer och mer under åren som gått. Sakta men säkert har alla krav och måsten kvävt lågan som lyste så stark en gång. Så nu är det dags igen...att tända lågan och försöka att få den att brinna för resten av mitt liv.

Livet är här och nu...

Vi har sneglat på varandra i smyg, men båda vet att jag bara är på tillfälligt besök. Vi har viskat till varandra om mörkret som råder, tisslat å tasslat om livets mysterier. Med Hekates uråldriga visdom så spinner min sköra livstråd för fullt. Och med döden som sällskap har jag sett in i den mörkaste del av min själ, mina rädslor och mödor.

Hel, med sitt fullkomliga mörker, har tillfälligt lämnat mig, å Hekate står nu vid min sida. Hekate som är bland de mest älskvärda av Gudinnor. Hon är döden och hon är livet, mitt däri står jag. I underjordens mörker och bland frusna rötter börjar ljuset sakta väcka min sovande själ. 

Att gräva med händerna är lönlöst, att skrika och sparka likaså. Ingen idé att försöka fly. Allt har sin tid har Gudinnan viskat. Och hon har lovat att vara vid min sida ända tills jag åter igen ska möta Guden med sina värmande strålar. Då kommer han för att tina upp min själ och lyfta upp mig till min nya tillvaro. Tillbaka från dödens gränsland till livet på jorden.

Allt är tyst, och jordens krafter arbetar fortfarande djupt här nere i mörkret. Döden vilar för tillfället medans livet börjar ta form inom mig. Jag blundar och ler, och känner hur jag sakta somnar in i Gudinnans moderliga famn.

Jag är inte längre rädd för mörkret...  

Ett gammalt inlägg, men fortfarande lika intressant, tycker jag.

Ni har nog sett eller hört om programmen "Ghost whisperer" och "Medium". Där huvudrollsinnehavaren på ett eller annat vis har kontakt med döda männsikor. Vad som är lite intressant eller roligt är ju att serierna är baserade på riktiga människor och händelser. Sen kan man tycka och tänka vad man vill om det. Jag gillar i alla fall båda serierna väldigt mycket.

Det finns alltså en riktig Melinda Gordon, fast hon heter Mary Ann Winkowski, och Allison DuBois finns också och hon heter visst så i verkliga livet oxå, och som påstår att hon hjälpt polisen på riktigt med sin mediala gåva. De har båda egna hemsidor om ni söker på deras namn.

Jag har ibland önskat att jag oxå skulle ha den gåvan att kunna kommunicera med döda. Samtidigt är jag rädd för blotta tanken.                            
                                                                     
Precis när min kära far hade dött så blev jag väldigt angelägen av att på ett eller annat sätt få kontakt med honom genom meditation eller via drömmen.  Jag läste en bok, "Himlen på jorden" av James Van Praagh, ni vet han som leder programmet "Mannen som talar med andar" på tv. Ja, han är allt en filur han med...haha. Men boken var bra och däri så beskriver han hur man får kontakt med andra sidan. Jag var ju förståss tvungen att prova. Förresten så är James en av personerna bakom serien "Ghost whisperer" som går på tv just nu...på kanal 9...tror jag.  


                                                                                
Äldre inlägg...

Ja, ja. Nu skulle det kontaktas döda... Jag vet att när jag låg där och slappnade av började min hjärna eller fantasi, jag vet faktiskt inte riktigt, men massor av olika okända ansikten började dyka upp i mitt huvud, det kändes som om de flög in genom mina ögon rakt in i kroppen. Jag såg ett lila sken hela tiden. Det hela blev väldigt jobbigt så jag slutade. Men fort jag blundade kom det lila skenet tillbaka igen. Jag kunde knappt somna sen...haha. Men pappa dök aldrig upp...

Jag har skrivit om detta förut, men det händer ibland när jag går å lägger mig att jag ser massor av ansikten och ögon när jag blundar. Jag har alltid undrat vad det är och var de kommer ifrån. Det känns verkligen som om de åker in genom mina ögon rakt in i hjärnan. Det är kanske sånt här som kallas för hjärnspöken...haha.

Skämt åtsido. Ibland är det faktiskt riktigt irriterande och jag kan inte somna. Det börjar med att det blir alldeles lila och sen börjar ansiktena flyga hej vilt rakt in i huvudet...heltokigt...jag vet. I bland får jag sätta på tv:n för att det ska försvinna. Ibland så ser jag även ett slags vargansikte, eller mera två gula vargögon, som tittar på mig. Vet inte om det är bra eller dåligt. Om det är mitt kraftdjur som försöker att kontakta mig...eller jag vet inte. Jag kanske är på väg att flippra ur fullkomligt...

Och jag lovar... jag har inte rökt på... haha

Drog ett kort till en vän en gång, och då fick hon 9 svärd. När jag började min tolkning så insåg jag hur viktigt detta kortet är att få ibland. Att det kortet inte bara ger sorg och smärta, utan även insikt.

Tolkningen är utifrån den personen jag spådde. Men jag känner så väl igen situationen... 

Allt känns mörkt och hopplöst. Ingen förstår dig och ditt inre. Sömnlösa nätter. Du är fången i din egen rädsla och ingen märker det. Det gör ont... Tankar, tankar, tankar. Nånting måste få ett slut, innan det brakar loss fullständigt, (10 svärd).  Ofta kan det finnas personer runtomkring som skadar dig. Det kan vara medvetet men även omedvetet. Man är besviken.

Minsta lilla ord eller kritik och du hamnar i ett depressivt tillstånd. Nu måste du försöka att komma ur ditt eget fängelse och sätta ner foten och visa att du inte är ett offer. Du behöver jobba med självkänslan. Det är viktigt att gråta ut och visa hur du känner. Visa att du finns och att dina känslor också räknas. Förneka dig inte själv. Du måste försöka att se det goda du har omkring dig i livet och sortera bort det som du inte behöver eller sårar.

...

Satt ute en stund i går kväll. Helt ensam under stjärnorna. Man kunde se att molnen, fast de var mörka, hur de lekfullt försökte gömma stjärnorna.

Jag försökte söka kraft i nymånens bleka ansikte, och för en liten stund så kände jag hur jag drog efter andan och själen fylldes av kärlek. De mörka molnen skingrades och Gudinnan gjorde mig sällskap. Vi satt tysta och stilla bredvid varandra som två mörka skuggor. Vi satt där hela natten, fram till skymning, då våra skuggor flöt samman och blev till en kosmisk förening. Skuggorna suddades ut, och när morgonen nalkades syndes längre ingenting.

 
Utdrag från min "Drömbok". Lördagen den 20 april 1991


"Jag var i mitt sovrum och kände hur jag lyfte. Jag tittade genast på mina händer och jag såg mina röda naglar, (hade målat dem innan jag gick och la mig), intressant. Ok, jag beslutar mig för för att flyga igenom fönstret. Jag blundar tar sats och just när jag slår emot fönstret blir det en ljudlös krash. Allt tar cirka 1 sekund, sen så känner jag hur jag sugs igenom fönstret och är ute på gården...härligt. 

En granne, en nära vän till mig, ville att jag skulle flyga hem till henne någongång under mina så kallade "flygturer", och jag bestämde mig för att göra det. Jag flyger ca 50 meter då jag kommer att tänka på silvertråden som ska finnas. Den ska vara från min fysiska kropp och följa min flygande del, eller vad jag nu ska kalla den.

När jag tittar bakåt ser jag en glänsande tråd som kommer från mig och som följde mig från min fysiska kropp....fantastiskt. Jag ser hur den kommer från mitt fönster där jag flög ut och befann sig precis efter hur jag flygit. (Jag kan tyvärr inte beskriva det på ett annat sätt).

Jag fortsätter in till min granne och kollar hur hon har det... men vad som händer där inne är inget av intresse för andra så jag väljer att inte berätta det.

Jag flyger ut och är ute på gården igen... Ser mina barn som kommer springande ute på gården fast jag vet att de inte är ute. Jag ler. Jag funderar var jag ska flyga och kommer på att jag vill  åka upp i rymden som Shirley Maclaine gjorde i Tv filmen "På yttersta grenen". Jag sätter mina händer uppåt och särar på dem och känner hur jag lyfts uppåt och uppåt. Typ Stålmannen..haha.  Det känns underbart och overkligt. Jag märker att det blir mörkare och mörkare ju längre upp jag kommer. Jag tänker att, oj, jag är ju uppe i universum...

Då ser jag ett orange smalt fält långt framför mig. Jag är alldeles hänförd och plötsligt så sprakar det till och fältet blir plötsligt längs horisonten. en ljudlös smäll och så sugs jag tillbaka till min fysiska kropp. Det känns tungt och jobbigt och jag stävar mellan vaket/ovaket tillstånd för att till slut helt utmattad vakna."


Tänk att bli trött utav att sova...haha.

Så var det där med silvertråden. Jo, det sägs att själen och kroppen ska vara sammankopplade med en ”silvertråd”. Kanske för att kroppen inte ska förvirra bort sig. Den dagen när vi dör så brister tråden och bandet till den fysiska kroppen försvinner.

"När man är i det astrala planet så har medvetandet lämnat kroppen och är totalt obundet med kroppen med undantag för en liten silvertråd som länkar en samman mellan centrum på den astrala kroppen och naveln på den vanliga kroppen. Den som gör medvetna astralresor brukar vanligtvis inte se denna tråd om inte en medveten önskan om det föreligger.

Det pratas ibland om folk som gjort själaresor och berättat om just denna silvertråd. Dessa resor kan betecknas som ofrivilliga astralresor som uppkommit av någon anledning och just i och med att de inte vet vad de är med om så brukar de se tråden som är deras länk med den levande kroppen. När man dör så går denna tråd av varvid kroppens funktioner upphör." 

Hämtat ur: http://paranormal.se/topic/silvertrad.html

...

Hela tiden är alltså astralkroppen förbunden med vår fysiska kropp via en tråd, den sk silvertråden. Vid den fysiska kroppens död går silvertråden av, och därefter finns det ingen väg tillbaka till det fysiska igen. Man kan se det som när navelsträngen avskiljs vid födseln, så avskiljs silvertråden vid döden. Fostret lösgörs och blir människa och själen lösgörs från människokroppen och återvänder till sitt universum


Visst är det flummigt, men oerhört fascinerande. För just då när jag upplever det, då är det min sanning...