Ja, just det. Jag var ju även med på Harmonimässan med min bok. Och även om jag inte sålde så många böcker så träffade jag både gamla och nya fina vänner. Och jag insåg även att min magkänsla fungerar alldeles utmärkt. Jag är väldigt öppen för stämningar omkring mig. Och när jag känner att nåt inte stämmer så blir mitt lynne aningen nervöst och förvirrat. Och jag upplevde både positiva och negativa energier när jag var där. Något som många kan ta som ett svagt tecken. Men så är det absolut inte! Den här helgen var lärorik på många sätt.


                                                                          

Jag vandrar kärleken och sanningens väg. Och bara för att jag uppsakattar och lyssnar på andra, så betyder inte det att jag inte har en egen vilja. Bara för att jag visar mina svaga sidor betyder inte det att jag är lätt att styra. Tvärtom!... Det betyder att jag hela tiden reflekterar och undersöker hur saker och ting fungerar omkring mig. Jag pejlar in sanningen i allt jag gör. Den som inte ser min styrka utan bara mina svagheter har missförstått mig som individ. Jag sitter stark. Luras inte av mitt yttre...

 

 

Ja, efter det deprimerande inlägget innan, så tänker jag i dag bjuda på lite gladare toner...

Ur allt mitt elände så känner jag ändå hur min styrka växer. Lika fort som jag gräver ner mig, lika fort försöker jag att kravla mig upp igen. Så jag beslöt mig idag för att strunta i alla måsten och begav mig ut i min trädgård. Min lilla häxunge var förstås också med. När jag mår dåligt så tycker jag om att ha henne vid min sida, då hon gör att jag känner mig så levande. Hon blir på ett sätt ett naturligt flöde i vardagens magi.

Det först vi gjorde var att fortsätta med min lilla nyuppgrävda örtrabatt. Började att gräva upp den igår, men då det stormade vita myror ur jorden så sprang jag in och gömde mig. Men så fick jag reda på av en god vän, Cilla, att man kunde använda sig av mald nejlika för att få bort myrorna på ett fredligt sätt. Jag vill inte använda myrgift. Men nejlikedoft gillar de visst inte och har jag tur så drar de iväg till en annan liten jordplätt. Och jag kan ju berätta att jag fortfarande luktar nejlika om fingrarna.

Jag började med att så timjan som är min favorit, och sen tog jag vanlig gräslök. Bra att börja med tänker jag, å gott att ha i maten. Bredvid altaret har jag även en lavendel och salvia, men salvian verkar inte ta sig. Det blir väl att köpa sig en ny. Lilla häxungen ville ju också så, så då fixade jag några krukor som hon sådde i. Även där timjan och gräslök. Vi får se vad det blir i de tomma krukorna... 

Efter det så småpysslade jag lite vid mitt ute-altare. Rensade bort lite ogräs runt det. Sen gick vi till våran skog och plockade lite vitsippor som vi lade på altarfiguren. Jag och min lilla häxunge satt länge där och småpratade och mös. Så kom jag på att jag ville göra ett pentagram att ha vid altaret. Så vi gick iväg oh letate efter material. Det blev pinnar från skogen och snäckor från havet. Sen så skapade jag ett pentagram.

Tänkte att pentagrammet skulle ge mig beskydd och välmående. Just nu är månen på väg att bli riktigt fulländad. Det kommer att bli en "supermåne" då den är lite större än vanligt. Just nu den 5 maj så är månen som närmast jorden. Så då är månens kraft extra stark. Så jag ber Gudinnan att lägga in lite extra mycket kraft i mitt pentagram då och ge mig det överflöd som jag förtjänar. 

Kanske pentagrammet också hjälper granen utanför oss som grannarna vill hugga ner. Jag tror vi är de enda som inte vill fälla den. Men de andra tycker att den skymmer solen och är en fara då de är rädda för att den ska blåsa ner i över deras tomt/hus. Kommunen har varit här och bedömt den som "ingen fara". Men grannarna vill ändå ha bort den. Men inte vi! Vi ska ha möte om det i morgon, vi får se vad som händer. Det är vi mot grannarna...

Ja, när jag mår dåligt i själen så tycker jag det är väldigt befriande att vara ute i naturens famn. Fast jag är där alldeles för sällan. Kanske för att jag känner mig störd av alla grannarna. Man vet ju vad dem skulle tänka om de såg att jag låg där uppe i skogen...haha. Jag har en dröm att få flytta härifrån, till något mera "natur och mindre grannar ställe". Jag blundar hårt och önskar, önskar och önskar. Och så lite magi. Och jag brukar få som jag vill till sist...

Jag har varit hemma från jobbet idag...och igår. Och jag kommer att vara hemma i morgon också. Varför...

Jag vaknade härom natten av att jag inte kunde andas. Min rygg värkte, axeln värkte, tummen värkte, hjärtat värkte, ja hela min kropp värkte. Hela min själ skälvde och jag kände att just nu orkar jag inte vara med längre.

Jag gick upp och tog en tablett...och en tablett till. Nu skulle jag väl ändå kunna få sova i alla fall. Och visst somnade jag. Jag sov så att jag sov, så att jag aldrig ville vakna mera igen. Men livet omkring mig väckte mig och jag kände mig sååå otroligt trött. Var jag vaken eller drömde jag? Levde jag över huvudtaget? 

Åter igen så minns jag tillbaka till tiden då jag mådde så dåligt, då helvetet fanns överallt i mina rum. På den tiden då jag existerade mellan liv och död. Jag levde, men kände mig som död. Det var tomt, grått och meningslöst. Tiden stod still och kylan greppade tag i min kropp. Ville jag leva, eller ville jag vara död?

Jag bestämde mig för att jag ville leva.

Men dagar och nätter är inte alltid så lätt att styra. Och mitt i all lycka och trygghet kommer ångesten och knackar på igen. Varför? Kanske för att jag glömmer bort att känna. Kanske för att jag inte lyssnar på rösten inom mig. Kanske för att jag är missanpassad i denna tid som råder...

Jag erkänner. Jag är ett vrak just nu. Men den som ser på mig kan inte se de kyliga andetagen runt omkring mig. Ingen hör mina inre rop, och ingen ser mina mörka skuggor. Livet går sin gilla gång. Fåglarna kvittrar och bilarna rullar. Solen går upp och solen går ner. Dagarna går och nätterna tvekar. Allt verkar som vanligt.

Jag vet inte om jag är svag eller om jag är stark. Svag för att jag inte står ut, eller stark för att jag faktiskt inser att det är så.

Gudinnan sätter mig på prov. Och jag känner hur hon håller mig hårt i sina armar. Så hårt så att jag knappt kan andas. Hon får mig att minnas hur det var i underjorden, hur det var att stå öga mot öga med döden. Ett minne som får mig att längta efter tiden tillsammans med henne. En tid med lugn och ro.

...

Ligger i min fullmånesäng och talar till Gudinnan. Hon lyssnar ömsint och tålmodigt. Med sitt vackra sken bländar hon mig fullkomligt. Inom mig växer hennes oändliga armar, och hon omfamnar mig kärleksfullt. Hon viskar nästan ljudlöst: "Känn mig och vårt ursprung . Lyssna på rösten du har inom dig. Som din Gudinna bär jag din längtan om att få komma hem till den stora modern igen. Där ska vi som sanna systrar uppleva en stund av oändligheten." 

Gudinnan blundar, och i mitt inre ser jag hur hon bleknar, för att sedan försvinna helt. Jag tackar med hela mitt hjärta för Gudinnans närvaro. Min fullmånesäng har slocknat och det är alldeles mörkt omkring mig. Dags att försöka att sova, för i morgon kommer en ny dag.