"Jag satt i en bil med min familj... Några människor kommer varav en av  killarna har en pistol. Han siktar och skjuter och träffar just mig. Jag hör bara skottet, en bedövande smäll. Så blir allt tyst... Tiden liksom stannar. Jag har blivit träffad. Jag vet att jag tänker att nu dör jag nog. Jag blir förvånad över att jag inte känner någon smärta. Så det är så här det känns att dö...man känner ingenting. Jag känner hur jag långsamt och fridfullt domnar bort...försvinner, för att sakta vakna upp ur drömmen."

När jag vaknade upp ur drömmen så log jag för mig själv och tänkte att det där var ju inte så farligt. Egentligen en ganska härlig känsla faktiskt. Fridfullt, tyst och harmoniskt. Jag vet inte om jag drömde så här för att mitt undermedvetna ville tala om för mig att jag inte skulle vara så rädd för döden. Drömmarna talar ju till oss, så det gäller att lära sig att tolka dem. Förresten jag är egentligen inte rädd för själva döden, utan mera sättet jag kommer att dö på...

Jag drömde något annat liknande, men då var det en stor giftorm som bet mig...men exakt samma känsla. Att man sakta domnar bort...fridfull och harmoniskt för att sen vakna upp i sängen och känna sig lättad. Jag funderade över att det inte var så hemskt att dö i alla fall. Att den dagen det händer så glider jag bara in i dödens rike som i i en drömvärld. Och att det förmodligen är mycket värre för de nära och kära.

De här drömmarna hände för ett tag sen, men jag minns dem väldigt tydligt än idag. Har du drömt om att du dött någon gång, och hur upplevde du det?

Eller som vid ett annat tillfälle då jag en morgon när jag vaknade trodde jag att jag var död. Hur kan man tro eller känna så? Hur kan jag ens förklara det? Men det hände... 

Det var tidigt en morgon, men det var inte dags att gå upp än. Nånting var annorlunda och jag var absolut medveten och vaken. När jag tog på min egen kropp så kändes det knappt. En konstig tanke började ta form... Tänk om jag var död, tänk om det är så här det känns när man har dött. Jag var alldeles kall, som om blodet lämnat min kropp. Jag kände att jag fick panik och mitt hjärta började att bulta på som bara den. Jag kände verkligen hur mitt hjärta började att skena iväg. Ändå kunde jag inte röra mig. Jag hade liksom fastnat i mig själv.

Jag undrade ifall man kunde känna sitt hjärta om man var död. Jag menar, jag hade ju aldrig varit död förut. Jag kände en stor sorg inom mig som jag inte kunde förstå. Vad hade hänt? Jag förstod inte nånting. Vad hade jag upplevt, eller drömt? Många frågor, men inga svar.
 
Jag blundade... och kände hur livet sakta men säker kom tillbaka till mig. Blodet svallade inom mig och kroppen blev varm igen. Rädslan började försvinna och jag öppnade ögonen. Jag levde... och rummet såg ut som vanligt igen.  

Det var en märklig upplevelse...

Utdrag från min "drömbok". Fredagen den 17 maj 1991

"Mitt i en dröm där jag upplevde mig tung och orörlig och knappt kunde öppna mina ögon, så bestämde jag mig för att gå ur min kropp, UKU. Men den här gången var det en sköööön känsla. Jag kände hur jag sakta men säkert rullade ur min kropp. Jag halvsatt och sov mitt i sängen, med kuddar uppbyltade bakom mig. Det kändes underbart att få lämna kroppen, men jag kunde inte få upp ögonen riktigt. Dem var liksom halvslutna.

Jag kände hur jag for upp mot taket för att där sväva en stund i liggande ställning och med ansiktet mot taket. Jag kunde inte riktigt kontrollera mina rörelser, utan det var som en om en annan kraft höll i mig. I alla fall, jag kände hur jag sjönk neråt mot sängen och kände hur jag sakta vaggades fram och tillbaka. Det var en sån otroligt härlig känsla. Jag var ju tvungen att titta mig omkring och såg då mitt rum precis som det var, fast lampan var tänd, och jag tänkte på att jag var osäker på i fall lampan verkligen var tänd.

Jag hörde hur ungarna tittade på "Turtels", vilket de också gjorde i verkligheten. Hade nämligen satt på den videon åt dem innan jag gick och vilade. Jag var verkligen medveten om vad som hände runt omkring mig. Jag vaggades fortfarande och jag hade fortfarande svårt att få upp mina ögon helt. I samma veva märkte jag hur min man kom in och släckte lampan. Kände hur vaggningen började avta och att jag återvände sakta till min kropp utan att vakna. När jag vaknade frågade jag direkt min man om han hade varit i rummet och släckt lampan? Och det hade han också gjort...för en stund sen, medans jag låg och sov. Häftigt va?"

Det jag kan tycka är lite häftigt med Utanför-Kroppen-Upplevelser, UKU, är att man kan liksom styra sina tankar och händelser. Allt ser oftast ut som det gör omkring. Man kan själv bestämma vad man vill göra... ja så är det en underbar frihetskänsla att kunna flyga.

....Sen så är det ju skönt att kunna lämna kvasten hemma då och då...haha.

"Jag satt i en bil med min familj... Några människor kommer varav en av  killarna har en pistol. Han siktar och skuter och träffar...mig. Jag hör bara skottet, en bedövande smäll. Så blir allt tyst... Tiden liksom stannar. Jag har blivit träffad. Jag vet att jag tänker att nu dör jag nog. Jag blir förvånad över att jag inte känner någon smärta. Så det är så här det känns att dö...man känner ingenting. jag känner hur jag långsamt och fridfullt domnar bort...försvinner, för att vakna upp ur drömmen."

När jag vaknade ur drömmen så log jag för mig själv och tänkte att det där var ju inte så farligt. Egentligen en ganska härlig känsla faktiskt. Fridfullt, tyst och harmoniskt. Jag vet inte om jag drömde så här för att mitt undermedvetna ville tala om för mig att jag inte skulle vara så rädd för döden.

Jag drömde något liknande, men då var det en stor giftorm som bet mig...men exakt samma känsla. Att man sakta domnar bort...fridfull och harmoniskt för att sen vakna upp i sängen... och känna sig lättad. 

De här drömmarna hände för ett tag sen...men jag minns dem väldigt tydligt.

Lite skillnad på, som när jag upplevde att mina två bröder, personer, som står och tittar ner på mig. Det var skräck. Mina bröder som är det mest harmlösa personer som finns. Typ Humle och Dumle liksom...haha. 

Och idag när jag låg och vilade var det min mormor som gav sig på mig...i drömmen alltså. Min 87 åriga mormor som sitter på ett hem, hon är lite senil..men väldigt charmig. Inte aggresiv på något vis. Iallafall så hoppade hon på mig, sätter sig på mig och började rivas och klösas..., (nattmaran). Jag blev så chockad att jag vaknade upp och undrade varför hon gjorde så? Detta kändes förstås inte så harmoniskt och fridfullt...haha.

Ska försöka göra mig på en egen lättare tolkning

Jag i sängen = Jag känner mig säker

Mormor = Det förflutna, min barndom
 
Sätter sig på mig =  Nertryckt, försvarslös

Rivas och klösas =  Attackerad, märkt

Att jag på något vis måste ta itu med mitt förflutna? Att det är min barndom som gör att ja mår som jag gör? Nja, jag vet inte om det stämmer. vad tänker ni???? 

De kommande dagarna kommer bloggen att handla lite om drömmar och drömtydningar...

Drömmar... Ja, drömmar är nåt som berör oss alla vilket vi vill eller ej. Drömmarna talar till oss varje natt, och om vi bara lär oss att tolka dem så lär vi oss väldigt mycket om oss själva. Jag kan bara tala för mig själv, men det är otroligt vad det undermedvetna talar till oss utan att vi lyssnar. Jag har många gånger fått hjälp av mina drömmar. Svar på frågor och lösningar på problem som jag haft.

Alla har vi våra åsikter och tankar om saker och ting. Detta är mina tankar och kanske inte andras sanning. Jag pratar mera utifrån mina egna upplevelser och utifrån böcker som jag har läst och lärt ifrån.

Sen så är det ju vissa drömmar som man inte kan släppa taget om, eller som återkommer flera gånger...Då har man nåt att jobba på. En dröm som ofta kommer tillbaka är oftast en förträngd situation eller händelse. Det vill påvisa oss att det är nåt vi måste ta i tu med. Man kaninte blunda för sanningen längre.  

Något annat som är intressant som jag läst, är att de flesta människor som man drömmer om oftast är en aspekt av dig själv. Antingen en aspekt som du har eller som du och vill ha.

Så, tänk nu efter och var ärlig... Titta på de personer ni har runt er och som ni inte tycker om... Varför tycker ni inte om dem? Kan det vara så att de faktiskt har egenskaper som ni själv önskar att ni hade? Jag vet inte, men det är en intressant tanke, och det får i alla fall mig att fundera lite mer på saken. Det är också ett bra sätt att få större förståelse för störande männsikor vi har omkring oss. Så håll reda på vilka ni drömmer om och hur de påverkar er i det verkliga livet.

Om man till exempel drömmer om ett fordon så står oftast fordonet för dig själv. Viktigt då att se i vilken form fordonet är. Är det en skrotbil, ja, då mår du nog ganska så risigt, och om du har en snygg sportbil, jag då känner du dig nog mera levande. Detsamma gäller om man drömmer om ett hus. Är huset städat eller är det rörigt... jämför med dig själv så får du många svar på hur ditt liv ser ut. Ja, ni förstår nog vad jag menar. Alltså, kvalitén på saker och ting i drömmen visar oftast kvalitén på hur du mår eller känner, eller på hur din livssituation ser ut just då.

Vi kan gå vidare med fordonet, så kan det även vara en vägvisning på vem som kör.... oftast så är det den som kör som har kontroll. Är det du själv som kör, ja då är det du själv som har kontroll. Vilka har du omkring dig i fordonet, är det någon du känner? Vad betyder denna personen för dig? Finns det okända personer i bilen?

Om någon dör, så betyder det oftast inte att någon dör på riktigt, om man inte är sanndrömmare förstås...hjälp, men det tar vi inte nu, och är inget som jag själv behärskar. Att någon dör är mera att en person, eller känsla som är på väg att försvinna ur ens liv. Alltså så symboliserar döden i en dröm olika förvandlingsfaser i livet. 

Ja, det är verkligen intressant med drömmar. Men det är viktigt att man tolkar sin dröm utifrån sig själv. Hur mår man när man vaknar? Känner du dig stark eller känner du dig svag? Är du glad eller ledsen? Detta är en fingervisning om vad drömmen vill säga dig. 

Så att tolka drömmar är inte ett sätt att spå eller att se in i framtiden, utan drömtolkning är mera ett sätt att kunna hjälpa dig att hantera vardagsproblem, eller djupare livsfrågor. Men som sagt...det är du som är bäst på att tolka dina drömmar för det är du som vet hur ditt liv ser ut...

Alltså det är så otroligt intressant med drömmar...

Ett litet tips om du vill minnas dina drömmar, är ju en anteckningsbok bra att ha bredvid dig och att skriva upp vad du drömt om när du vaknar. Många gånger så har det varit så att när jag vaknat så minns jag drömmen exakt, men orkar inte skriva just då, och sen ett par timmar efteråt så minns jag knappt vad jag drömde. Visst är det märkligt? Så ta vara på dina drömmar direkt och vårda dem ömt. Det är ditt liv det handlar om... 

 
Utdrag från min "Drömbok". Lördagen den 20 april 1991


"Jag var i mitt sovrum och kände hur jag lyfte. Jag tittade genast på mina händer och jag såg mina röda naglar, (hade målat dem innan jag gick och la mig), intressant. Ok, jag beslutar mig för för att flyga igenom fönstret. Jag blundar tar sats och just när jag slår emot fönstret blir det en ljudlös krash. Allt tar cirka 1 sekund, sen så känner jag hur jag sugs igenom fönstret och är ute på gården...härligt. 

En granne, en nära vän till mig, ville att jag skulle flyga hem till henne någongång under mina så kallade "flygturer", och jag bestämde mig för att göra det. Jag flyger ca 50 meter då jag kommer att tänka på silvertråden som ska finnas. Den ska vara från min fysiska kropp och följa min flygande del, eller vad jag nu ska kalla den.

När jag tittar bakåt ser jag en glänsande tråd som kommer från mig och som följde mig från min fysiska kropp....fantastiskt. Jag ser hur den kommer från mitt fönster där jag flög ut och befann sig precis efter hur jag flygit. (Jag kan tyvärr inte beskriva det på ett annat sätt).

Jag fortsätter in till min granne och kollar hur hon har det... men vad som händer där inne är inget av intresse för andra så jag väljer att inte berätta det.

Jag flyger ut och är ute på gården igen... Ser mina barn som kommer springande ute på gården fast jag vet att de inte är ute. Jag ler. Jag funderar var jag ska flyga och kommer på att jag vill  åka upp i rymden som Shirley Maclaine gjorde i Tv filmen "På yttersta grenen". Jag sätter mina händer uppåt och särar på dem och känner hur jag lyfts uppåt och uppåt. Typ Stålmannen..haha.  Det känns underbart och overkligt. Jag märker att det blir mörkare och mörkare ju längre upp jag kommer. Jag tänker att, oj, jag är ju uppe i universum...

Då ser jag ett orange smalt fält långt framför mig. Jag är alldeles hänförd och plötsligt så sprakar det till och fältet blir plötsligt längs horisonten. en ljudlös smäll och så sugs jag tillbaka till min fysiska kropp. Det känns tungt och jobbigt och jag stävar mellan vaket/ovaket tillstånd för att till slut helt utmattad vakna."


Tänk att bli trött utav att sova...haha.

Så var det där med silvertråden. Jo, det sägs att själen och kroppen ska vara sammankopplade med en ”silvertråd”. Kanske för att kroppen inte ska förvirra bort sig. Den dagen när vi dör så brister tråden och bandet till den fysiska kroppen försvinner.

"När man är i det astrala planet så har medvetandet lämnat kroppen och är totalt obundet med kroppen med undantag för en liten silvertråd som länkar en samman mellan centrum på den astrala kroppen och naveln på den vanliga kroppen. Den som gör medvetna astralresor brukar vanligtvis inte se denna tråd om inte en medveten önskan om det föreligger.

Det pratas ibland om folk som gjort själaresor och berättat om just denna silvertråd. Dessa resor kan betecknas som ofrivilliga astralresor som uppkommit av någon anledning och just i och med att de inte vet vad de är med om så brukar de se tråden som är deras länk med den levande kroppen. När man dör så går denna tråd av varvid kroppens funktioner upphör." 

Hämtat ur: http://paranormal.se/topic/silvertrad.html

...

Hela tiden är alltså astralkroppen förbunden med vår fysiska kropp via en tråd, den sk silvertråden. Vid den fysiska kroppens död går silvertråden av, och därefter finns det ingen väg tillbaka till det fysiska igen. Man kan se det som när navelsträngen avskiljs vid födseln, så avskiljs silvertråden vid döden. Fostret lösgörs och blir människa och själen lösgörs från människokroppen och återvänder till sitt universum


Visst är det flummigt, men oerhört fascinerande. För just då när jag upplever det, då är det min sanning...

Jag gick å la mig för att vila lite denna söndagseftermiddag. Det blev lite sent i natt då både jag och min man blev lite filmsugna. För väldigt länge sedan så köpte jag filmen "Låt den rätte komma in" men det har inte blivit av att vi sett den. Men nu så, slog vi till och vi satte på filmen klockan 02 i natt....haha, typiskt oss.

Den var helt ok... För er som inte sett filmen, eller har läst boken, så handlar det om en liten 12 årig flicka som är vampyr. Hon kommer i kontakt med en kille i samma ålder, och som är mobbad av ett gäng killar. Ja, sen förstår ni nog resten. Både jag å min man gillade den. På samma gång som den var väldigt tragisk så var den ju väldigt gullig. Och musiken var otrolig vacker... 

Förresten jag tror att den amerikanska remaken på filmen och som då fått namnet, "Let me in" kommer till Sverige nu i april i år, och den måste jag verkligen se. Jag är ju lite svag för vampyrfilmer jag...

Ja, ja... jag gick och lade mig i alla fall. Och jag var så där märkligt trött, så jag hade mina aningar om vad som var på gång. Sakta men säkert så kände jag hur kroppen blev tyngre å tyngre å jag kände hur kroppen började sova. Men hjärnan var fortfarande vaken. Jag kunde inte röra mig men jag hörde min man å Lovisa leka nere i vardagsrummet. Märklig känsla, men så var det. För första gången så kunde jag på riktigt kontrollera min sömnparalys på nåt vis. Jag hade bestämt mig för att jag ville ut å flyga igen...

Förresten, vill du veta mera om sömnparalys så klicka HÄÄÄR. Och om du vill läsa mera om mina flygturer, även kallad "ut ur kroppen upplevelser" så klicka uppe under headern på "Drömmar - UKU", så finns det lite att läsa  
där.

I alla fall. Jag försökte att sakta men säkert rulla ur min fysiska kropp, men det gick verkligen inte. Jag var helt förlamad i kroppen. En jobbig känsla, men som inte skrämmer mig längre då det hänt mig så ofta. Så där låg jag och brottades med mig själv. Det är en kamp mellan mitt inre å yttre, och jag är helt medveten om vad som händer och sker. Fast om någon skulle se mig så skulle de tro att jag låg där och sov i lung och ro... Men jag hörde allt som sas och gjordes omkring mig. Det störde mig att min sovrumsdörr var öppen, men jag orkade inte att gå upp å stänga den...

Jag känner hur kroppen slappnar av och somnar in och jag blir orörlig, å jag försöker flera gånger att komma ur min fysiska kropp...men nej...den vill inte. Jag blir sååå irriterad. Jag försöker att slappna av igen...ännu mera för att komma in mera i ett meditativt tillstånd. Jag känner hur jag hamnar djupt in i mig själv och det blir alldeles mörkt. Men sen ser jag hur en varelse dyker upp i mitt inre. Jag slappnar av ännu mera och ser då att det är konturerna på en ängel. Ja, det är sant...det var en ängel, med vingar å allt. Stora vackra vingar...fast jag vet att änglar inte har vingar, så hade denna två stora vingar. "Strunt the same", jag kände att jag var under beskydd och att synen, symboliken, talade om det för mig. Jag behövde inte vara rädd. 

Jag vaknade upp igen...å kände att nu orkar jag inte försöka att gå ur min kropp mera. Av någon anledning så gick det bara inte. Å det känns lite frustrerande. Jag tror att det beror på att jag inte riktigt kunde slappna av, då jag inte kunde stänga av ljudet som var runt omkring mig. Min man å Lovisa, Kristina å hennes pojkvän...till och med katten satt och skrek...haha.

Så här efteråt så förstår jag ju varför det inte gick...jag får väl stänga dörren in till sovrummet nästa gång, tills jag har lärt mig att stänga av alla yttre ljud som stör.

Ja, det var lite ur min vanliga knäppa värld som jag lever i. Inget märkvärdigt alls...

Som jag berättat förut så upplevde jag väldigt ofta "ut ur kroppen upplevelser", UKU, när jag var yngre.

Jag har sen jag var liten hamnat i det som man även kallar för "sömnparalys", alltså att hjärnan är vaken men inte kroppen. Detta är förstås en väldigt otrevlig upplevelse då man får känslan av att man är förlamad. Man kan uppleva skräckfyllda saker som syn och hörselintryck och man kan även uppleva närvaron av människor eller andra väsen i rummet fast man är helt ensam. Detta kallas hypnagoga hallucinationer och innebär att man drömmer fast man är vaken. De som varit med om detta vet vad jag menar. Skrämmande men ändå underbart på något vis.

Men så fick jag ju tag i boken "Ut ur kroppen", som min gamla svenskalärare Agneta Uppman skrivit, och då lärde jag mig hur man skulle utnyttja sömnparalysen till att "rulla ut ur kroppen"...haha, visst låter det knäppt. Just nu håller jag på att läsa boken "Astralaresor - ut ur kroppen" av Thomas Karlsson och som oxå handlar om UKU. Får se om jag blir lite klokare...


                                                                            


Men efter det så har jag upplevt många underbara flygturer...som dessvärre avtagit med åren. Men jag återupplevde faktiskt en liten, liten UKU bara för några månader sen...

Jag hade gått å lagt mig på dagen för att vila. Det var så skönt att lägga sig ner. Då kände jag hur kroppen domnade bort och jag hörde hur min man och dotter var utanför och pratade. Men de var ju inte hemma...det visste jag. Sömnparalys. I alla fall så kände jag att nu var det en chans att uppleva en flygtur... det var ju sååå länge sen. Jag rullade försiktigt ur min kropp. Jag vet att jag tänkte på om jag var vaken eller inte. Men det var jag nog inte. Så jag rullade ur min kropp och kände att jag var på väg att ramla ner på golvet och hamnade på alla fyra. Å nej, inte nu igen... Jag måste försöka att lyfta och det gör jag. Jag känner hur jag åker upp mot taket... sen så måste jag ha somnat för sen så minns jag inget mera av det.

Så det blev ingen flygtur denna gång (sur). Man har väl blivit lite vingrostig genom åren. En annan sak som slagit mig är att detta oftast händer eller hände mig när jag gick och vilade under dagen. Aldrig på natten när jag skulle sova. Ja, ja. Vill ni läsa mera om mina så kallade "flygturer" så klicka på knappen "Drömmar - UKU" i menyn ovan.

Det jag kan tycka är lite häftigt med UKU, är att man kan liksom styra sina tankar och händelser. Allt ser oftast ut som det gör omkring. Man kan själv bestämma vad man vill göra... och vart man vill flyga. Ja, min man skrattar oxå åt mig när jag berättar detta och kallar mig för stålmannen...haha, jättekul...  Men det är verkligen en underbar frihetskänsla att kunna flyga. Sen så är det ju skönt att kunna lämna kvasten hemma då och då...

Här är åter igen utdraget från min "drömbok". Lördagen den 5 november 1994

"Nu var det dags igen...äntligen. Min man skulle iväg å jobba på en båt så jag skutsade honom till båten i morse. Eftesom det blev lite sent i går kväll så rusade jag upp i sängen för att sova. Då började jag att drömma lite konstigt. Jag hamnade i förlamningstillstånd hela tiden. Drömde att min man kom hem igen innan båten skulle fara. Men jag visste att jag drömde för jag bad min man att han skulle skaka om mig så att jag skulle vakna och komma ur förlamningstillståndet. Och han skakade mig och jag vaknade (han var förstås inte där). Jag somnar om, blir förlamad och försöker att väcka mig själv flera gånger. Till slut så tänker jag att jag försöker väl att gå ur min kropp.

Jag börjar rulla mig ur sängen för att direkt flyga upp i taket. Jag blev alldeles lycklig och svävade direkt ner för trappan och njöt verkligen av att jag svävade, att jag kunde flyga. Det kändes som att jag hade full kontroll. Jag tänkte att jag skulle flyga ut genom fönstret i vardagsrummet, men nånting tog tag i mina ben och drog tillbaka mig till hallen. Då kom jag på att jag ville titta mig i spegeln och se om jag såg mig själv och det gjorde jag. Jag såg mig själv men ändå inte. Jag var mer osynlig, men med synliga konturer av mig.

Men jag ville verkligen ut och svävade mot dörren och försökte flyga genom den, men det gick inte. Så jag tänkta att då får jag väl låsa upp och öppna dörren själv. Sagt och gjort! Jag flög ut och det kändes helt fantastiskt. Jag var i extas. Jag kände att jag bara ville upp, upp, och upp flög jag och kände mig obeskrivligt lycklig. Jag kände hur jag kom högre och högre upp och jag kände mig helt tillfredsställd och det vibrerade i hela kroppen.

Så vaknade jag upp i min säng och kände mig helt omtumlad"


                                                           

                       

"Jag satt i en bil med min familj... Några människor kommer varav en av  killarna har en pistol. Han siktar och skuter och träffar...mig. Jag hör bara skottet, en bedövande smäll. Så blir allt tyst... Tiden liksom stannar. Jag har blivit träffad. Jag vet att jag tänker att nu dör jag nog. Jag blir förvånad över att jag inte känner någon smärta. Så det är så här det känns att dö...man känner ingenting. jag känner hur jag långsamt och fridfullt domnar bort...försvinner, för att vakna upp ur drömmen."

När jag vaknade ur drömmen så log jag för mig själv och tänkte att det där var ju inte så farligt. Egentligen en ganska härlig känsla faktiskt. Fridfullt, tyst och harmoniskt. Jag vet inte om jag drömde så här för att mitt undermedvetna ville tala om för mig att jag inte skulle vara så rädd för döden.

Jag drömde något liknande, men då var det en stor giftorm som bet mig...men exakt samma känsla. Att man sakta domnar bort...fridfull och harmoniskt för att sen vakna upp i sängen... och känna sig lättad. 

De här drömmarna hände för ett tag sen...men jag minns dem väldigt tydligt.

Lite skillnad på, som när jag upplevde att mina två bröder, personer, som står och tittar ner på mig. Det var skräck. Mina bröder som är det mest harmlösa personer som finns. Typ Humle och Dumle liksom...haha. 

Och idag när jag låg och vilade var det min mormor som gav sig på mig...i drömmen alltså. Min 87 åriga mormor som sitter på ett hem, hon är lite senil..men väldigt charmig. Inte aggresiv på något vis. Iallafall så hoppade hon på mig, sätter sig på mig och började rivas och klösas..., (nattmaran). Jag blev så chockad att jag vaknade upp och undrade varför hon gjorde så? Detta kändes förstås inte så harmoniskt och fridfullt...haha.

Ska försöka göra mig på en egen lättare tolkning

Jag i sängen = Jag känner mig säker

Mormor = Det förflutna, min barndom
 
Sätter sig på mig =  Nertryckt, försvarslös

Rivas och klösas =  Attackerad, märkt

Att jag på något vis måste ta itu med mitt förflutna? Att det är min barndom som gör att ja mår som jag gör? Nja, jag vet inte om det stämmer. vad tänker ni???? 

Det hände nåt konstigt i natt...eller oxå så är det bara jag som vill att det ska vara konstigt...

Jag satt vid datorn, förstås, och jag kände att jag nickade till när jag satt där. Jag gick och la mig lite senare än jag borde. Som jag berättat om förut så har jag ju lite svårt för att somna om kvällarna. Så för att distrahera mina tankar så har min man köpt en stereo som finns i sovrummet, där jag kan lyssna på avslappningsmusik innan jag somnar. Just nu lyssnar jag bara på bruset av vågor. Och när jag blundar så låtsas jag att jag har havet utanför mitt fönster.

I alla fall. Jag kände mig aningen orolig när jag somnade in, men jag somnade i alla fall ganska fort. Så plötsligt när jag ligger där och sover så vaknar jag, tror jag, av att mina två bröder står ovanför mig. Eller jag tror att det var mina två bröder, det var var i alla fall två stora personer som stod lutat över mig. Jag blir så otroligt rädd så att jag skakar till, vaknar och försöker mitt i paniken tända min lampa. Först river jag ner den, men jag ställer upp den igen och tänder lampan. Det finns förstås inga där när jag tänder, men mitt hjärta slår som aldrig förr och jag tänker att nu kommer jag säkert att dö. Hjärtat slår obehärskat och det värker i hela min kropp, i hela min själ. Jag kan knappt röra mig av rädslan.

Jag tänker att nu lägger mitt hjärta av och jag upplever svår ångest och får en panikattack där mitt i natten. Det tar lång tid innan jag blir mig själv igen. Men vad var detta? Var det bara en dröm eller vad var det? Har tänkt på det här hela dagen. På samma gång som det var mina bröder så var det inte det. (Jag älskar mina bröder och har en väldigt bra kontakt med dem). Men ändå känns det inte som om det var en mardröm. De såg inte farliga ut, utan de stod där och lutade sig över mig och tittade på mig. Hmmm... Måste erkänna att det tar mig emot att gå upp å lägga mig.

Utdrag från min "drömbok". Fredagen den 17 maj 1991

"Mitt i en dröm där jag upplevde mig tung och orörlig och knappt kunde öppna mina ögon, så bestämde jag mig för att gå ur min kropp, UKU. Men den här gången var det en sköööön känsla. Jag kände hur jag sakta men säkert rullade ur min kropp. Jag halvsatt och sov mitt i sängen, med kuddar uppbyltade bakom mig. Det kändes underbart att få lämna kroppen, men jag kunde inte få upp ögonen riktigt. Dem var liksom halvslutna.

Jag kände hur jag for upp mot taket för att där sväva en stund i liggande ställning och med ansiktet mot taket. Jag kunde inte kontrollera mina rörelser, utan det var som en om en annan kraft höll i mig. I alla fall, jag kände hur jag sjönk neråt mot sängen och kände hur jag sakta vaggades fram och tillbaka. Det var en sån otroligt härlig känsla. Jag försökte att titta mig omkring och såg mitt rum precis som det var, fast lampan var tänd, och jag tänkte på att jag var osäker på i fall lampan verkligen var tänd.

Jag hörde hur ungarna tittade på "Turtels", vilket de också gjorde i verkligheten. Hade nämligen satt på den videon åt dem innan jag gick och vilade. Jag var verkligen medveten om vad som hände runt omkring mig. Jag vaggades fortfarande och jag hade fortfarande svårt att få upp mina ögon helt. Kände hur vaggningen började avta och att jag återvände till min kropp utan att vakna. I samma veva kom min man in och släckte lampan. Jag vaknade och frågade då direkt min man om han hade varit i rummet och släckt lampan och det hade han också gjort...medans jag sov. Häftigt va?"

Om du vill läsa flera berättelser om mina underbara flygturer så gå in under kategori "Drömmar - UKU". där finns lite smått och gott.

Pratade med min son härom dagen. Min yngsta son...han är 23 år. Vilken gammal tant man börjar bli...haha. I vilket fall så har jag ju tidigare här i bloggen berättat om mina utanförkroppenupplevelser, UKU. Är det någon som är intresserade av att läsa dem så finns de i kategorin Drömmar - UKU. Men jag lägger in en repris i nästa inlägg så får ni ett litet smakprov.

Att ha fått uppleva UKU är en gåva från gudarna, eller gudinnorna, Och jag går å tänker på att flyga nästan dagligen. Det är bland det mest underbaraste jag har upplevt.  

Men för att komma till saken så berättar min son att även han har upplevt detta, men att han inte har utvecklat flygandet speciellt mycket. Han berättade att när han var liten så hade jag sagt åt honom att han skulle försöka att flyga genom väggen...haha. Vilken mor man är va? Men han berättade att han faktiskt hade försökt att göra det...och han mindes det än idag.

När jag frågade honom om han fortfarande upplevde detta, men han förklarade att han inte gjorde det längre, trodde han ja... När vi diskuterade vidare så berättade han att han däremot hade upplevde ett förlamningstillstånd. Tillståndet som är förstadiet till att kunna rulla ur sin kropp och flyga.

Alltså att man ligger i sängen och försöker att röra sig, men det går inte. Det kallas även för sömnparalys och det sker när vi precis håller på att somna in. Kroppen sover men inte hjärnan. Detta kan upplevas väldigt obehagligt då hjärnan spelar oss en massa spratt, och vi hallucinuerar. Ofta så känns det som om någon är i rummet men man kan inte se vem det är i och med att man inte kan röra sig för att titta vem som är där. Mycket skrämmande om man inte känner till varför.

Vet själv hur det var innan jag visste vad det var. Jag trodde att det var något fel på min hjärna eller nåt. Men jag har läst någonstans att detta att uppleva UKU kan vara ärftligt...å det tycks ju vara sant. Jag är nästan säker på att min son är medial men att han inte är medveten om det själv....än. Det kanske kommer när han blir äldre.

Drömmar... Ja, drömmar är nåt som berör oss alla. Drömmarna talar till oss varje natt, och om vi bara lär oss att tolka dem så lär vi oss väldigt mycket om oss själva. Jag kan bara tala för mig själv, men det är otroligt vad det undermedvetna talar till oss utan att vi lyssnar. Jag har många gånger fått hjälp av mina drömmar. Svar på frågor och lösningar på problem som jag haft.

Alla har vi våra åsikter och tankar om saker och ting. Detta är mina tankar och kanske inte andras sanning. Jag pratar mera utifrån mina egna upplevelser och utifrån böcker som jag har läst och lärt ifrån.

Sen så är det ju vissa drömmar som man inte kan släppa taget om, eller som återkommer flera gånger...Då har man nåt att jobba på. En dröm som ofta kommer tillbaka är oftast en förträngd situation eller händelse. Det vill påvisa oss att det är nåt vi måste ta i tu med.

Något annat som är intressant  är att de flesta människor som man drömmer om oftast är en aspekt av dig själv. Antingen en aspekt som du har eller som du saknar.

Så, tänk nu efter och var ärlig... Titta på de personer ni har runt er och som ni inte tycker om... Varför tycker ni inte om dem? Kan det vara så att de faktiskt har egenskaper som ni själv önskar att ni hade? Jag vet inte, men det är en intressant tanke, och det får i alla fall mig att fundera lite mer på saken. Det är också ett bra sätt att få större förståelse för störande männsikor vi har omkring oss. Så håll reda på vilka ni drömmer om.

Om man till exempel drömmer om ett fordon så står oftast fordonet för dig själv. Viktigt då att se i vilken form fordonet är. Är det en skrotbil, ja, då mår du nog ganska så risigt, och om du har en snygg sportbil, jag då känner du dig nog mera levande. Detsamma gäller om mna drömmer om ett hus. Är huset städat eller är det rörigt...jämför med dig själv så får du många svar på hur ditt liv ser ut. Ja, ni förstår nog vad jag menar. Alltså, kvalién på saker och ting visar oftast kvalitén på hur du mår eller känner, eller på hur din livssituation ser ut just då.

Vi kan gå vidare med fordonet, så kan det även vara en vägvisning på vem som kör.... oftast så är det den som kör som har kontroll. Är det du själv som kör, ja då är det du själv som har kontroll. Vilka har du omkring dig i fordonet, är det någon du känner? Vad betyder denna personen för dig? Finns det okända personer i bilen?

Om någon dör, så betyder det oftast inte att någon dör på riktigt, om man inte är sanndrömmare förstås...hjälp, men det tar vi inte nu, och är inget som jag själv behärskar. Men att någon dör är mera att en person, eller känsla som försvinner ur ens liv. Alltså så symboliserar döden i en dröm för olika förvandlingsfaser i livet. 

Ja, det är verkligen intressant med drömmar. Men det är viktigt att man tolkar sin dröm själv utifrån sig själv. Hur mår man när man vaknar? Känner du dig stark eller känner du dig svag... Detta är en fingervisning om vad drömmen vill säga dig. 

Så att tolka drömmar är inte ett sätt att spå eller att se in i framtiden, utan drömtolkning är ett sätt att kunna hjälpa dig att kunna hantera vardagsproblem, eller djupare livsfrågor. Men som sagt...det är du som är bäst på att tolka  dina drömmar för det är du som vet hur ditt liv ser ut...

Ja, man skulle ju kunna sitta här och skriva hur mycket som helst, men som vanligt så hoppar jag det. Om det verkar lite virrigt så är det för att jag har så mycket i skallen, men som proppar till.

Men ett litet tips är ju att ha en anteckningsbok bredvid dig och skriv upp vad du drömt om när du vaknar. Ta vara på dina drömmar och vårda dem ömt. Det är ditt liv det handlar om... 

Inget ont som inte har nått gott med sig... I förmiddas kände jag mig riiiiktigt vissen. Jag har visst snöat in på ordet vissen...haha. Men det är ett riktigt bra sätt att beskriva hur jag mår just nu, vissen...som en vissen blomma.

Efter, men med dåligt samvete, jag hade kört Lovisa till dagis, tagit en treoo, så skyndade jag mig till sängs. Var riktigt trött. Bredvid mig låg katten och sov, det kändes tryggt. Och Pang! Då hände det grejer. Det kändes som om rummet var ute i universum och flög... Helt plötsligt så öppnades min stängda sovrumsdörr... Både jag och katten, som heter Kleo, ryckte till och låg bara och stirrade mot dörren. Jag gick upp och tittade ifall någon kommit hem... men icke. Lustigt, en dörr kan väl inte öppnas sig av sig själv...eller? Ja, det kanske finns en logisk förklaring.... Själv fick jag för mig att det var någon eller något som ville picka på min uppmärksamhet. Men jag vet inte varför.

Efter det somnade jag in i igen... Kände hur kroppen domnade bort och jag hörde hur min man och dotter var utanför och pratade. Men de var ju inte hemma...det vet jag. I alla fall så kände jag att nu var det en chans att uppleva en flygtur... det var ju sååå länge sen. Jag rullade försiktigt ur min kropp. Jag vet att jag tänkte på om jag var vaken eller inte. Men det var jag nog inte. Så jag rullade ur min kropp och kände att jag var på väg att ramla ner på golvet och hamnade på alla fyra. Å nej, inte nu igen... Jag måste försöka att lyfta och det gör jag.... sen så måste jag ha somnat för sen så minns jag inget mera av det...så det blev ingen flygtur denna gång (sur).

Jag känner mig fortfarande vissen i kroppen så jag lägger in ett sparat inlägg/berättelse från en av mina underbara flygturer.

Utdrag från min "drömbok". Lördagen den 1 februari 1992


"Det var på eftermiddagen när jag och min man, fast då var vi inte gifta, låg och dåsade. Jag hade varit uppe en sväng för att dricka nåt för att sen gå och lägga mig igen. Jag somnade in. Då kände jag hur kroppen blev alldeles tung och konstig och jag tänkte: "Shit! Nu händer det igen och jag som ligger innerst i sängen mot väggen".

Jag blev alldeles förlamad och det kändes väldigt jobbigt, men jag kämpade på och rullade till slut ur min fysiska kropp och vältrade mig ner ur sängen. Och med ett dovt plask ramlade jag rakt ner i golvet, (Aj) och jag kämpade mig verkligen upp på alla fyra.... tänk om nån skulle se mig. Det kändes trögt och i några sekunder trodde jag att jag hade ramlat ur sängen på riktigt och att jag kanske var vaken??? Men swiss!! Så vaknade jag upp i min vanliga kropp och låg i sängen igen.

Jag tänkte: "Tusan också"... Men skam den som ger sig så jag försökte igen och med bättre resultat denna gång. Som vanligt kände jag hur jag flög upp mot dörrposten. Jag tänkte genast att jag måste titta ner och se ifall jag låg i sängen... men som vanligt så låg jag inte där. Men däremot så såg jag min man ligga där och sova, och allt såg ut som vanligt i rummet. Lampan stod där bredvid sängen som den skulle.

Jag kände att jag var på väg att vakna och på väg in i min fysiska kropp igen. Men jag ville inte det, jag ville ju flyga! Jag blev lite förvirrad ett tag... i vilket fall som helst så landade jag och hamnade upp och ner som en groda på rygg. Jag tänkte då att när jag snart vaknar upp så kommer jag att ligga som vanligt i sängen.

Och så vaknade jag, och mycket riktigt så låg jag som vanligt i min säng igen med min man bredvid mig. Heltokigt men otroligt härligt..."

Utdrag från min "drömbok". Fredagen den 17 maj 1991

"Mitt i en dröm där jag upplevde mig tung och orörlig och knappt kunde öppna mina ögon, så bestämde jag mig för att gå ur min kropp, UKU. Men den här gången var det en sköööön känsla. Jag kände hur jag sakta men säkert rullade ur min kropp. Jag halvsatt och sov mitt i sängen, med kuddar uppbyltade bakom mig. Det kändes underbart att få lämna kroppen, men jag kunde inte få upp ögonen riktigt. Dem var liksom halvslutna.

Jag kände hur jag for upp mot taket för att där sväva en stund i liggande ställning och med ansiktet mot taket. Jag kunde inte kontrollera mina rörelser, utan det var som en om en annan kraft höll i mig. I alla fall, jag kände hur jag sjönk neråt mot sängen och kände hur jag sakta vaggades fram och tillbaka. Det var en sån otroligt härlig känsla. Jag försökte att titta mig omkring och såg mitt rum precis som det var, fast lampan var tänd, och jag tänkte på att jag var osäker på i fall lampan verkligen var tänd.

Jag hörde hur ungarna tittade på "Turtels", vilket de också gjorde i verkligheten. Hade nämligen satt på den videon åt dem innan jag gick och vilade. Jag var verkligen medveten om vad som hände runt omkring mig. Jag vaggades fortfarande och jag hade fortfarande svårt att få upp mina ögon helt. Kände hur vaggningen började avta och att jag återvände till min kropp utan att vakna. I samma veva kom min man in och släckte lampan. Jag vaknade och frågade då direkt min man om han hade varit i rummet och släckt lampan och det hade han också gjort...medans jag sov. Häftigt va?"

"Dröm, du underbara dröm. Varför kommer du aldrig till mig? Jag känner mig så ensam om natten. Jag ber dig, dröm, kom till mig."

Den här lilla dikten hittade jag i min gamla "diktbok", som jag hade under tonåren. Jag skrev den när jag var 15 år...och visst är dikten lite gullig.

Ja, jag vet... "Drömbok", "Diktbok". Ok, jag hade en "Dagbok" oxå. Jag gjorde visst inget annat än att skriva i mina små anteckningsböcker när jag växte upp. Var det därför jag var så ensam jämt...haha.

När jag tänker efter så har jag nog alltid gjort mina egna små böcker med anteckningar i. När jag höll på med tarotkorten som bäst hade jag en speciell bok som hette "Egon", ja, ni läste rätt... den hette "Egon" och där skrev jag ner alla mina "andliga" tankar. Undrar var "Egon" finns nu? Får ta och leta fram honom...haha.

Min senaste bok som jag inhandlat och skriver i nu är min "Book of Shadows", i och med att jag går i "häx och magikursen". Men den är inte så välfylld ännu. Detta kommer jag att skriva mera om senare...

Ok, nog om mina egna böcker. Jag håller ju på att läsa en bok om drömtolkning och den är väldigt intressant måste jag säga. Varje kväll jag går och lägger mig så längtar jag att få vakna och tolka mina egna drömmar. Vad tror ni händer då? Jo, jag minns inte en dröm när jag vaknar. Jag har lagt en anteckningsbok, förståss, och en penna för att kunna skriva upp drömmen när jag vaknar. Men icke...

Hmmm...

Vad som är intressant i boken är att den beskriver att de flesta människor som man drömmer om oftast är en aspekt av dig själv... Så om du drömmer om någon som du inte tycker om så har den personen en aspekt inom sig som du sjäv kanske saknar och att det är därför du inte gillar den personen. Gick det att förstå? Hoppas det, för det är en intressant tanke...

Jag minns när jag var yngre, å detta är riktigt pinsamt, och jag var svartsjuk. Om jag såg en snygg tjej när min man var med så var jag väldigt snabb och kommentera något negativt om henne. Det var ju inte för att vara elak, utan för att jag blev rädd för att hon skulle vara bättre än mig på något vis... så att min man ville ha henne mera än mig. 


                                                               

                                            
Det här var ju bara ett exempel och tack och lov har jag slutat med att vara så svartsjuk och trångsynt. Var och en har ju sina rädslor och negativa sidor. Någon som har ett stökigt hem, gillar kanske inte när någon annan har ett välstädat hem. Det dåliga samvetet tär och man tänker...att hon/han gör väl inget annat än att städar, och är man själv slösaktig så "hatar" man när folk håller i sina pengar och sätter in dem på banken...å vilken snåljåp. För att man själv slösar bort sina pengar så att det inte finns några kvar att sätta in på banken, osv.  Hajjar ni?

Så, tänk nu efter och var ärlig... Titta på de personer ni har runt er och som ni inte tycker om... Varför tycker ni inte om dem? Kan det vara så att de faktiskt har egenskaper som ni själv önskar att ni hade? Jag vet inte, men det är en intressant tanke, och det får i alla fall mig att fundera lite mer på saken. Det är också ett bra sätt att få större förståelse för störande männsikor vi har omkrig oss. Så håll reda på vilka ni drömmer om.

Detta gäller ju förståss även när du drömmer om en positiv person. Men det är ju lättare att hantera de positiva sidorna tror jag...om man nu är medveten om dem. Annars så är det på tiden att man analyserar drömmarna ordentligt.

Men det här är ju bara en liten del av drömtolkningen. Det står oxå att man ska vara försiktig med att tolka andras drömmar. Risk finns ju att man lägger sina egna värderingar i tolkningen. Man ska mera guida den som drömt. Fråga drömmaren om vad den själv tror det handlar om. Hur hon/han kände i drömmen osv. Man har oftast svaren själv utan att man tänker på det. Så det där med att tolka drömmar var lite mer avancerat än vad jag trott.

Ja, jag skulle kunna skriva såå mycket mera om detta... men då kommer ni nog att somna och drömma om hur tråkig jag är. Och om jag är tråkig så....
 
Nu ska jag gå och lägga mig. Jag får hoppas att drömmen kommer till mig i natt. Jag ber dig, dröm, kom till mig...


                                                                               

Kan inte att låta bli att berätta mera om mina flygturer. Jag saknar dem verkligen...
 

Utdrag från min "drömbok". Lördagen den 20 april 1991


"Jag var i mitt sovrum och kände hur jag lyfte. Jag tittade genast på mina händer och jag såg mina röda naglar, (hade målat dem innan jag gick och la mig), intressant. Ok, jag beslutar mig för för att flyga igenom fönstret. Jag blundar tar sats och just när jag slår emot fönstret blir det en ljudlös krash. Allt tar cirka 1 sekund, sen så känner jag hur jag sugs igenom fönstret och är ute på gården...härligt. 

En granne, en nära vän till mig, ville att jag skulle flyga hem till henne någongång under mina så kallade "flygturer", och jag bestämde mig för att göra det. Jag flyger ca 50 meter då jag kommer att tänka på silvertråden som ska finnas. Den ska vara från min fysiska kropp och följa min flygande del, eller vad jag nu ska kalla den.

När jag tittar bakåt ser jag en glänsande tråd som kommer från mig och som följde mig från min fysiska kropp....fantastiskt. Jag ser hur den kommer från mitt fönster där jag flög ut och befann sig precis efter hur jag flygit. (Jag kan tyvärr inte beskriva det på ett annat sätt).

Jag fortsätter in till min granne och kollar hur hon har det... men vad som händer där inne är inget av intresse för andra så jag väljer att inte berätta det.

Jag flyger ut och är ute på gården igen... Ser mina barn som kommer springande ute på gården fast jag vet att de inte är ute. Jag ler. Jag funderar var jag ska flyga och kommer på att jag vill  åka upp i rymden som Shirley Maclaine gjorde i Tv filmen "På yttersta grenen". Jag sätter mina händer uppåt och särar på dem och känner hur jag lyfts uppåt och uppåt. Typ Stålmannen..haha.  Det känns underbart och overkligt. Jag märker att det blir mörkare och mörkare ju längre upp jag kommer. Jag tänker att, oj, jag är ju uppe i universum...

Då ser jag ett orange smalt fält långt framför mig. Jag är alldeles hänförd och plötsligt så sprakar det till och fältet blir plötsligt längs horisonten. en ljudlös smäll och så sugs jag tillbaka till min fysiska kropp. Det känns tungt och jobbigt och jag stävar mellan vaket/ovaket tillstånd för att till slut helt utmattad vakna."


Tänk att bli trött utav att sova...haha.

Så var det där med silvertråden. Jo, det sägs att själen och kroppen ska vara sammankopplade med en ”silvertråd”. Kanske för att kroppen inte ska förvirra bort sig. Den dagen när vi dör så brister tråden och bandet till den fysiska kroppen försvinner.

Hämtat ur (igen): http://paranormal.se/topic/silvertrad.html

"När man är i det astrala planet så har medvetandet lämnat kroppen och är totalt obundet med kroppen med undantag för en liten silvertråd som länkar en samman mellan centrum på den astrala kroppen och naveln på den vanliga kroppen. Den som gör medvetna astralresor brukar vanligtvis inte se denna tråd om inte en medveten önskan om det föreligger.

Det pratas ibland om folk som gjort själaresor och berättat om just denna silvertråd. Dessa resor kan betecknas som ofrivilliga astralresor som uppkommit av någon anledning och just i och med att de inte vet vad de är med om så brukar de se tråden som är deras länk med den levande kroppen. När man dör så går denna tråd av varvid kroppens funktioner upphör."

Hela tiden är alltså astralkroppen förbunden med vår fysiska kropp/del via en tråd, den sk silvertråden. Vid den fysiska kroppens död går silvertråden av, och därefter finns det ingen väg tillbaka till det fysiska igen. man kan se det som när navelsträngen avskiljs vid födseln, så avskiljs silvertråden vid döden. Fostret lösgörs och blir människa och själen lösgörs från människokroppen och blir återigen en ny slags "andevarelse"......?


Visst är det flummigt... Men just då när man upplever det,  då känns det som det är sanningen...