Funderar mycket över mitt liv just nu. Hur jag vill ha det, och hur jag ska komma dit. Men jag skyndar inte. Har lärt mig under året som gått att det är ingen idé att stressa fram något. Allting tar sin tid. Men jag känner mig lycklig och min själ ler. Men döden finns fortfarande som en skugga bakom mig, och jag kan inte riktigt släppa taget om den. Det är som om att jag vill vara vän med min värsta fiende...

...

I dag stod jag öga mot öga mot döden. Jag var på skogskyrkogården och tände lyktor till de döda. vårens kyliga vindar smekte mitt varma ansikte och själarna flög vilsna omkring mig.

Med ett svep så drog hon med mig till ett ställe där jag aldrig varit förut. Det var Hel, och hon ville visa mig barnens gravplats på kyrkogården. Där fanns nallar, änglar, brandbilar, dockor, hjärtan och andra betydelsefulla saker. Vackert smyckade av bedrövade nära och kära vid de små änglarnas gravar, och mitt hjärta höll på att gå i tusen bitar.

Med sin mörka mantel så drog hon ner mig till underjorden. Allt blev mörkt, och jag dök rakt ner i de döda barnens rike, och jag hörde både sorg, smärta och vrede ovanför mig. Men där nere i djupet hörde jag skratt och joller, en slags gemenskap som jag inte kan förklara. En slags befriande flämtning från all smärta och sjukdom som funnits. Silvertrådar låg trassliga omkring mig, och jag kunde höra barnens viskande minnen från deras förväntan om att få återvända hem igen, där de befunnit sig innan de varit här på jorden.

Och mitt bland mina tårar så kändes döden mer levande än jag någonsin upplevt den förut. Jag såg den stora Modern med sina långa armar, och hur hon välkomnade barnen till hennes stora famn. Hur hennes hår ömt slingrades runt deras kroppar. Och jag minns hur jag själv legat där i den trygga famnen. Hur jag själv aldrig velat lämna tillvaron jag befann mig i.

Men med sorg i hjärtat måste hon släppa taget, och se på hur vi smärtsamt återföds till det nya livet. Ingen ser hennes stora tårar när vi tvingas lämna henne. Och när vi skriker ut all vår rädsla när vi möter den nya världen, så står kärleken där och glädjande tar emot oss. Minnet av den stora modern bleknar och livets silvertråd börjar spinna på igen.

Sorg, lycka, sorg lycka...

Jag känner mig alldeles naken, och min kropp skakar. Hel vänder bort sitt ansikte, men jag hinner ändå se hennes uråldriga ansikte. Jag förstår att hon är trött och måste vila. Men jag har förstått hennes budskap. Jag ställer mig på knä och tackar henne. Hon går emot mig och försvinner rakt in i min kropp. Jag skälver till och börjar hejdlöst att gråta.  

Åter igen har Hel beträtt mitt mörker och blottat en inre rädsla hos mig. En rädsla som jag nog delar med många, och som skulle vara det värsta som skulle kunna hända oss. Rädslan över att förlora ett barn.

Jag darrar fortfarande... 

 

"Välkommen att vila en stund i Gudinnans famn! Tillsammans skapar vi livet!"
       
                                                               ~ Eva Cristiansson (Skapare av Gudinnetemplet)

Ja, de flesta som läser min blogg är nog ganska så klara över att jag praktiserar under Gudinnans tjänst. Och även om jag ibland skriver om mörkrets Gudinna, så är det ändå den ljusare aspekten av henne. Hon är inte ond, men hon är hård att förhandla med. Men kärleken i hennes viskningar gör att jag förstår att hon visar mig vägen i mitt mörker, för hon vet hur den ser ut. Mitt mörker är ingen ondska, mitt mörker är rädsla och självförnekelser. Det är det som jag håller på att jobba med ny. Att förändras och trasnformeras till en bättre och mer kärleksfull medmänniska.

Att följa den magiska vägen med henne är en sån otrolig upplevelse. Att se, höra och känna hur livet talar till mig. Att hitta Gudinnan i och runt mig är bland det viktigaste som hänt i mitt liv. Hon är min syster, min moder, mitt mörker och ljus. Hon är en del av mig... Och även om jag inte har ceremonier och ritualer varje dag så har jag ändå en daglig kommunikation med henne. Hon har blivit så tajt med mig, så ibland kan jag känna hennes flyktiga smekningar i mitt hår. 

...

Så kom då den där gudomliga dagen som jag väntat på så länge. Och jag fick en underbar och fantastisk dag i Gudinnans tecken. Många vackra och färgstarka kvinnor var på plats, och kärleken emellan oss flödade på ett märkbart sätt omkring oss. Tack goda Gudinna för att du fört mig samman med alla dessa kvinnor.

Jag kan ju bara tala för mig själv, att detta var det första Gudinnetempel som jag varit på. Så ni må tro att det pirrade i min kropp. Dessutom så hade jag fått äran att få föreläsa om min bok FROSTMÅNE när jag var där. Ni kan inte förstå vilken härlig känsla det var. Min bok är inte bara mitt mästerverk, den har ju ett budskap också som jag ju vill ska komma ut till andra.

Tänkte här berätta lite om hur våran dag såg ut i bilder. Otroligt vackra bilder med många färggranna blommor och Gudinnor...

Så kom det sig att ca 17 Gudinnor samlades en dag innan vårdagsjämningen. Månen hade precis varit full och snön hade saktat börjat att försvinna. Fader sol hälsade oss välkomna till en dag och kärleken flödade från hans himmel. En grupp kvinnor som samlades i Gudinnans famn i trummande, sång och dans. Och Eva sjöng vackert budskapet från vår stora moder.

Evas sång...

The serpent is rising
Goddess is good
The serpent is rising
We´re all motherhood

Praise the mother
The earth and the sky
Praise the wood and the sea
Praise the wood and the sea

The serpent is rising
Goddess is good
The serpent is rising
We´re all motherhood

*raise the mother
The sun in the sky
Praise the silvery moon
Praise the silvery moon

The serpent is rising
Goddess is good
The serpent is rising
We´re all motherhood

Praise the mother
The masculine beat
Praise the feminine touch
Praise the feminine touch

Här är rummet där man kom in. Där hade Eva ordnat ett ägg till varje Gudinna som beträdde templet. Ni ser äggen som var målade i grönt och gult, vårens färger. Man skulle skriva sitt namn på ägget och sen lägga det vid altaret i en skål. Men innan skulle man lägga in lite önskningar i det...spännande. Här står söta Tina Jansson och tittar på min bok...och ja, hon köpte faktiskt en raringen.



Det här kortet tog kameran av sig själv. Jag vet inte varför...men så är det. Jag tog inte på avtryckningsknappen, utan var på väg för att titta till min bok. Men någon ville ta kort på fällen eller något annat. Det gäller att ha öppna sinnen.


Här ett kort på en del av Ostaras Tempel. Hoppsan, där ligger visst en gudinnebulle...hihi.


Här ligger då äggen som vi lade in våra önskningar i. Äggen står ju för nytt liv. Dessa åt vi senare upp för att väcka de önskningar vi ville få till oss.


Här är min bok igen då... Börjar ni tröttna på den nu?


Här är några av de fantastiska kvinnor jag fick möta denna dag.



Världens sötaste Mia Wallerud. (Rådjursöga)

Här en bild på altaret igen. Smyckat och skapat av kärleksfulla Prästinnan Eva Christianson. 
 

Här sitter författarinnan själv...haha. Skrytandes över sina goda Gudinnebullar.


Här sjunger vi och spelar på trummor och skallror. En magisk stund.


Här är självaste snyggingen, prästinnan, Eva Levande.


Här är dom! Världens goaste gudinnebullar, solgudinnor, dagen till ära. Då mörker och ljus möts...


Coolingen Rosie Hias, alltid lika underbar, spontan och livsbejakande.


Fina samtal och känslor. Rummet vibrerar av kärlek.


Jamen här fastnade man på bild igen.


Jag tackar Gudinnan för hennes närvaro, och för att jag fått äran att berätta om min bok FROSTMÅNE på Gudinnetemplet.  


Eva sjunger en av sina sånger som hon fått till sig av Gudinnan.


Gudinnemingel...


Världens sötaste Toni Mitchell (Vargkvinnan)


Eva tackar Gudinnan och livet...


Vackraste pingelingan, vackerälvan, AstaMaria Sol. Bild tagen av Mia Wallerud.


Evas magiska katt som kommer ända nerifrån afrika. Vilken skönhet...


Toni sitter och lyssnar på mig när jag föreläser om min bok. Vacker profil...


Och tänk! Här sitter jag mitt i denna samling underbara kvinnor och föreläser om min bok. Ni kan ju förstå vilken känsla det var för mig. Vilken ära... (Mia Wallerud har tagit bilden)


Här sitter gulliga Anneli Hagström och njuter av smothie


Glädje och gemenskap...


Här står jag och Toni och småpratar lite.

Stämning


Ja, detta var verkligen en dag i Gudinnans famn. Och vet ni? Jag fick sälja massor av min bok. Tack fina Eva, för att du skapade detta harmoniska rum för oss törstande guddinnevänner. Och om någon är intresserade av detta så gå gärna in och "gilla" denna sidan på fb. Gudinnetemplet.

Alla Gudinnor är underbara, men visst är det så att man har vissa favoriter? Man har ju träffat många under åren som gått. Lilith var ju den första jag kom att möta, Gudinna eller demon. Och utan att jag visste det så kom hon att få en väldigt stor betydelse i mitt liv. 

Lilitha är alltså i min mening en liten mildare form av Lilith. Hon är den kvinnliga urkraften och representerar det vilda och det köttsliga, det vulgära och sexuella. Hon är stark och låter ingen sätta sig på henne, hon vågar och vill... ja, man kan ju lugnt säga att hon har sidor som jag önskar att jag hade lite mera utav. Hon tillhör natten och skuggorna, det mörka och jag har alltid känt en dragning till det. Det förbjudna och abstrakta.

En annan Gudinna som jag följt är Hekate, hon som härskar över nattens spöken, (Jag bara älskar spöken), hon som står för magi, måne, visdom och födelse. Hekate är en Gudinna med mycket kvinnokraft. Hon är alla häxors Gudinna och beskyddare. Hon är någon som jag ser upp till och känner tillhörighet med. Hon är mina tre ansikten under min häxfärd.

Sen så är det Hel, vår egen nordiska Gudinna, och som styr i underjorden eller i dödsriket som det oxå kallas. Där hon vårdade de döda och sände tillbaka dem till jordelivet. Hon som av de kristna fick ge namn åt helvetet. Hel är nog den Gudinnan som står mig närmast, och som jag ibland kan känna och ana som en skugga tätt bakom mig. 

Jag vet inte varför, men jag har alltid haft en dragning åt det mörka, döden och ångesten. Det blir som en slags motpol till den jag är, eller verkar vara. Att jag fascineras utav det som skrämmer mig och därför väljer att följa Gudinnor som leder och beskyddar mig genom den delen av livet som jag inte riktigt behärskar. Att jag levt med ständig dödsångest men ändå på samma gång fascineras av döden. Jag har ett väldigt intresse av döden, nästan onormalt stort intresse. Varför? Ja, det kanske har med tidigare liv att göra.

Sen kom ju Freja in som en stormvind i mitt liv. När jag återföddes ur mitt mörker och kravlade mig upp från underjorden så fanns hon där och tog emot mig och stöttade mig. Hon visade mig tillbaka till livet och kärleken. Hon, kärleken och fruktbarhetens Gudinna, visade mig vägen in till mitt sanna hjärta, mitt innersta hem.

Men visst är det väl så att under livets gång så förändras man och då även valet av att följa rätt Gudinna. Min blogg heter ju Lilitha, och det har nu även kommit att bli mitt häxnamn. Det har tagit sin tid men nu känner jag att jag har växt i namnet. Det var många år sen som jag kom i kontakt med Lilith, demonernas moder. Hon stod för allt det där som jag inte vågade stå för. Men kanske, eller jag tror att jag nu kommit henne närmare än jag någonsin vågat hoppas på.


Gudomligt mörker...

Gudinnan var med mig i kväll. Och med sitt gudomliga mörker greppade hon tag i min själ. Hon höll mig så hårt att jag tappade andan. Så hårt så att jag dog för en stund. Men jag blev återuppväckt. Och med nya ögon beskådade jag världen. Världen var förändrad och jag förstod att livstråden som spinner hade ändrat riktning och gett mig en ny väg att vandra.

                                              


Nu råder fullmånen, och jag känna kraften från den ända här inne. Jag kan även känna röklukten från min tröja som jag hade på mig i natt när jag offrade till Gudinnan. För där i tystnaden, då nästan alla låg och sov så kände jag att det nu var dags att bränna offergåvorna jag lagt i min lilla kittel. Ovanför oss, min man och min lilla häxunge var också med, så log Gudinnan med sitt fulländade leende. Frosten tog kärleksfullt tag i mina kyliga händer. Mitt förväntade hjärta rös av både kyla och välbehag.


  

Jag hade redan flera dagar innan börjat att planera min "önskeritual", eller vad man nu ska kalla den. Jag hade skrivit mina önskningar, och även låtit min man och min häxunge att fylla i med några önskelappar. Jag hade även lagt ner vit salvia, kanel och kryddnejlika, mina tre favoriterörter, i kitteln och några andra hemliga ingridienser som ger önskeritualen dess rätta magiska finess. Ja, om man vill ha, så måste man också ge...

Jag började det hela med att rita ett stort pentagram i min trädgård, i eld, jord, luft, vatten, ande och i Gudinnans namn, där jag sen i ställde flera ljus i olika färger i mitten av pentagrammet.


                                             

Jag hämtade sen min vibrerande kittel och ställde den vid spetsen av anden. När jag tände på i kitteln fanns bara kärlek i mitt sinne. Kärlek till allt som finns omkring mig, kärlek till alla mina nära och kära. Det riktigt bolmade och rök upp ur kitteln och jag kunde se hur det hoppades och gnistrade där nere mellan eldflammorna. Glöden blev vackert orange/rosa och den sprakade magiskt rakt upp i mitt ansikte.


                                                                                


Alla våra önskningar flög fnittrande iväg upp mot universum. Har vi tur så greppar de tag i våra öden och ger oss det vi bett och önskat om.
 

Jag avslutade det hela med att tacka för Gudinnans närvaro och att hon skulle ta väl hand om alla önskningar som fanns i kitteln. Jag var i Gudinnans famn och jag bad henne ödmjukt att ta emot all min kärlek. Jag gav henne mitt liv i byte till mina nära och kära. Och jag litar på att hon tar hand om situationen på ett sätt som jag förtjänar...

 

 

 

Fast jag inte märkte det, så regnade det och blåste utanför mitt fönster, :- Märker du ingenting, sa min underbara man. Haha, nej det hade jag inte gjort. Och jag som älskar när det regnar och blåser.

Så när alla hade gått och lagt sig, inklusive min lilla häxunge, så kände jag att jag ville gå ut i mörket och känna på de starka vindarna och regnet mot min kropp. Jag ville uppleva lite vindmagi. Jag tog med mig ett rött ljus. Rött för kärleken och livet. Rött för lidelse och passion. Rött för hälsa och pengar. Och rött för häxan inom mig, mitt sanna jag.

Jag tog också med mig ett glas rött vin, ett glas som fyllde 2 munnar. Ett för mig och ett för Gudinnan.

Döm om min förvåning när det snöade när jag kom ut. Stora vita snöflingor som sakta föll mot den bara marken. Min själ började genast att fnittra och jag kände hur den glatt sprang ut före mig. Jag gick efter och ställde mig i min trädgård. Jag ställde ner ljuset och sträckte ödmjukt ut mina armar. Jag kände hur snöflingor föll ner på min kropp, hur det smälte och föll ner mot mina bröst. Jag kände hur de sakta smekte min själ och fick min kropp att darra.

Jag såg hur snöflingor sakta föll ner i mitt glas och blandades med vinet, hur det kärleksfullt skapade en förening av samhörighet. Jag tog upp glaset och drack en mun, och offrade sedan resten till Gudinnan. Jag såg hur det röda vinet färgades mot den vita tunna snön, som blod som knöt oss samman i livet. Jag tackade för hennes närvaro och för allt gott hon ger mig.

Ljuset flämtade och sken upp, och mitt hår fladdrade i den hårda vinden. Plötsligt slocknade ljuset och det blev mörkt. Jag förstod att Gudinnan hade lämnat min trädgård för denna gång, och jag tog mitt pick och pack och gick in. Det var en härlig stund i min magiska trädgård...

Jag minns en kväll då jag var ute i min trädgård. Jag trodde jag var ensam tills jag kände hur något smög omkring mig. Jag stod helt orörlig och plötsligt var det som om tiden stod stilla. Jag såg ut i natten och märkte en skugga som svepte runtom mig, som en mörk smekande vind. Jag kände ett välbekant kyligt andetag.

Det var Hel som var där. Med sin stora svarta mantel så gjorde hon så att mörkret runt omkring, omfamnade mig. Men lika fort som hon kom, så försvann hon iväg. Jag förstod att hon ville titta till mig. För att se så att jag fortfarande stod upp, att jag levde. Jag log för mig själv, och vinkade försiktigt till henne. Hon kom då tillbaka och jag kände den underbara kylan som svepte igenom mig, min kropp. Den tog nästan andan ur mig.

Jag kände mig hedrad och trygg, och tackade för den svepningen...♥

Tack Hel för att du finns vid min sida, du mörkrets och avgrundens Gudinna, som kom in i mitt liv när jag behövde det som mest. Du kom och konfronterade mig med mitt mörker. Du provocerade, tröstade och stöttade mig. Vi umgicks flitigt en tid, och talade mycket om livets mysterier.

Hel tog ner mig till underjorden och lät mig betrakta gränsen till dödsriket. Och hon fick mig att känna dödens kalla ansikte. Hon fick mig att inse att det inte var där, i underjorden som jag hörde hemma. Hon såg till så att jag återvände upp till min egen värld, där jag mötte ljuset igen.

...

Numera finns hon bara som en skugga bakom mig, och ibland kan jag känna hennes kalla flyktiga smekningar på min arm. Så jag vet att hon finns där i skuggorna och väntar på mig...

Det var ett märkligt sken på himlen idag när det började skymma. En värmande orange himmel spred sig utanför mitt hus. Ett sken som kom ner och slingrade sig in genom mitt fönster. En varm känsla for in i min kropp, och ett lugn tog över min själ. Gudinnan var här på besök. Hennes närvaro var så märkbar, att jag nästan kunde ta på henne, känna hennes gudomliga värme. Jag log för mig själv och kramade om min egen själ. 

...

Vi går sakta men säkert mot mörkare tider, då vi låter ljusen vackert brinna i våra hem. Häxkitteln står och kokar magiskt på plattan och Gudinnan sitter och ivrigt väver sin guldbruna, höstliknande tråd. 

Det är höstdagsjämning. Några kallar det Mabon efter en keltisk legend, men jag personligen föredrar att kalla det för höstdagsjämningen, och under denna tid så är dagen lika lång som natten över hela jorden. Ljuset balanserar mörkret och hösten gör sig mer och mer påmind. Det är dags att vila efter skörden och naturen börjar sakta att dra sig tillbaka, liksom Gudinnan börjar sin resa mot underjorden där hon förbereder sig för den mörka årstiden.

Höstens färger är orange, gulbrun och rödbrun. Detta är färger som verkligen talar till mig och min inre Gudinna. Det är nu man ska passa på att ta långa promenader och andas in alla kärleksfulla energier. För mig är hösten en slags nytändning och krafterna inom mig börjar arbeta i det fördolda, och jag börjar plötsligt att känna mig kreativ. Jag älskar hösten...

Det är i slutet av den nionde månaden, och månen är i avtagande. Det är höst och det är snart dags att beskåda mörkret igen...

Jag och min lilla häxunge satt ute en stund i kväll. Med tända ljus och lite annat smått och gott, kaffe och mjölk, så satt vi där och njöt av tillvaron. Det var alldeles tyst och magiskt omkring oss, och det enda som hördes var när vi knaprade på våra kakor. Jag skänkte en tanke av tacksamhet till Gudinnan, och offrade gåvor till henne.

Ett ljus står fortfartande tänt därute. Ett ljus så att jag kan se i mörkret...♥

Funderar mycket över mitt liv just nu. Hur jag vill ha det, och hur jag ska komma dit. Men jag skyndar inte. Har lärt mig under året som gått att det är ingen idé att stressa fram något. Allting tar sin tid. Men jag känner mig lycklig och min själ ler. Men döden finns fortfarande som en skugga bakom mig, och jag kan inte riktigt släppa taget om den. Det är som om att jag vill vara vän med min värsta fiende...

...

I dag stod jag öga mot öga mot döden. Jag var på skogskyrkogården och tände lyktor till de döda. Höstens kalla vindar smekte mitt varma ansikte och löven flög vilsna omkring mig.

Med ett svep så drog hon med mig till ett ställe där jag aldrig varit förut. Det var Hel, och hon ville visa mig barnens gravplats på kyrkogården. Där fanns nallar, änglar, brandbilar, dockor, hjärtan och andra betydelsefulla saker. Vackert smyckade av bedrövade nära och kära vid de små änglarnas gravar, och mitt hjärta höll på att gå i tusen bitar.

Allt blev mörkt, och jag dök rakt ner i de döda barnens rike, och jag hörde både sorg, smärta och vrede ovanför mig. Men där nere i djupet hörde jag skratt och joller, en slags gemenskap som jag inte kan förklara. En slags befriande flämtning från all smärta och sjukdom som funnits. Silvertrådar låg trassliga omkring mig, och jag kunde höra barnens viskande minnen från deras förväntan om att få återvända hem igen, där de befunnit sig innan de varit här på jorden.

Och mitt bland mina tårar så kändes döden mer levande än jag någonsin upplevt den förut. Jag såg den stora Modern med sina långa armar, och hur hon välkomnade barnen till hennes stora famn. Hur hennes hår ömt slingrades runt deras kroppar. Och jag minns hur jag själv legat där i den trygga famnen. Hur jag själv aldrig velat lämna tillvaron jag befann mig i.

Men med sorg i hjärtat måste hon släppa taget, och se på hur vi smärtsamt återföds till det nya livet. Ingen ser hennes stora tårar när vi tvingas lämna henne. Och när vi skriker ut all vår rädsla när vi möter den nya världen, så står kärleken där och glädjande tar emot oss. Minnet av den stora modern bleknar och livets silvertråd börjar spinna på igen.

Sorg, lycka, sorg lycka...

Jag känner mig alldeles naken, och min kropp skakar. Hel vänder bort sitt ansikte, men jag hinner ändå se hennes uråldriga ansikte. Jag förstår att hon är trött och måste vila. Men jag har förstått hennes budskap. Jag ställer mig på knä och tackar henne. Hon går emot mig och försvinner rakt in i min kropp. Jag skälver till och börjar hejdlöst att gråta.  

Åter igen har Hel beträtt mitt mörker och blottat en inre rädsla hos mig. En rädsla som jag nog delar med många, och som skulle vara det värsta som skulle kunna hända oss. Rädslan över att förlora ett barn.

Jag darrar fortfarande... 

 

Mitt i all röra så var jag tvungen att att söka kraft i världen bredvid mig...

Jag satt ute en stund härom kvällen. Helt ensam under stjärnorna. Man kunde se hur de mörka molnen, lekfullt försökte gömma stjärnorna.

Jag sökte kraft i den avtagande månens bleka ansikte, och för en liten stund så kände jag hur jag drog efter andan och att själen fylldes av kärlek. De mörka molnen skingrades och Gudinnan gjorde mig sällskap. Vi satt tysta och stilla bredvid varandra som två mörka skuggor. Vi satt där hela natten, fram till skymning, då våra skuggor flöt samman och blev till en kosmisk förening. Skuggorna suddades ut, och när morgonen nalkades syndes längre ingenting.

Jag befann mig i oändligheten...

Det har precis varit midsommartid...

Midsommar är en härlig och trolsk tid, då vi umgås och upplever närvaron med varandra. Då vi lever nära naturen och dess växtlighet, då vi njuter och fylls av glädje hela dagen lång, tills solens bleka strålar avtar och natten infaller. Midsommarnatten är full av magi och växterna är fyllda av solens ljus och jordens näringsfulla safter. Midsommarnatten är även full av både väsen och magiska krafter, som när som helst kan dyka upp i våran mänskliga värld. Så känn och lyssna omkring er, för man vet aldrig vad som finns i närheten...  

Alla satt mätta och belåtna runt midsommarbordet på altanen, och en harmonisk vind spred sig i trädgården. Det var midsommarafton och nattens mörker började sakta närma sig. Jag kände att det var dags nu. Efter att ha suttit och njutit av sill och nubbe, och mycket annat smått och gott, i goda vänners lag, så kände jag att det var dags att ge tillbaka. Att tacka för allt det goda som bjudits under hela midsommarafton, och till och med vädret hade varit på vår sida. Tack för det goda Gudinna, för det såg verkligen ut som om det skulle bli världens åskväder på förmiddan, men icke...

I alla fall. Jag gick in och hämtade en ljusstake och vinglas. Där ute vid flädern var det alldeles tyst och mörkt. Jag ställde försiktigt ljusstaken i mitten av trädet och jag började att åkalla Gudinnan. Ljuset började att flämta och skuggor började dyka upp runt omkring mig. Vinden svepte runt i trädet och jag kände en närvaro.  Jag bad en liten bön och tackade för allt det goda jag har omkring mig. Jag hällde lite vin vid trädet och offrade till Gudinnan.

Flädern är Frejas träd, där hon ibland stiger ner i trädet ner i underjorden för att bevaka mitt hus. Där nere vid rötterna träffar hon ibland Hel, och ibland kan jag höra hur de sitter där nere i underjorden och viskar om livets mysterier.

Jag ropade jag på min man som kom på en gång. Han visste så väl vad jag gjorde vid flädern. Jag hällde upp ett glas vin till honom och han offrade lite vin till trädet och bad sin bön. När han var klar så stod vi alldeles tysta och stilla med hela universum ovanför oss. Slutligen tog vi en sista skål, en skål i treenigheten. Jag, min man och Gudinnan.

Så enkelt, men ändå så innerligt och djupt. Det viktigaste är inte handlingen utan sanningen i orden som sägs. Att inse allvaret i det man gör. Att känna gemenskapen utan att tvivla. Så är det i alla fall för mig. Min relation med Gudinnan är ganska så okomplicerad, men bara för det så är den inte mindre seriös för det. Gudinnan tillhör min vardag, och jag är så glad att få ha henne vid min sida...

 

Döden har funnits omkring mig en längre tid. Det är konstigt... Jag har varit så rädd för att dö så att jag slutade leva. Jag var så rädd för att dö så att jag utvecklade dödångest. Jag var tvungen att finna en balans mellan ljuset och mörkret, tvungen att finna min väg till att börja njuta av det goda liv som jag har.

Jag känner hur jag fylls av sorg. Sorg över min döda far och sorg över alla de andra döda som finns omkring mig. Sorg över mig själv som nästan slutade att leva. Jag blundar och tvingas att andas in all smärta som omger mig. Tusen röster viskar omkring mig, viskar och manar till uppmärksamhet. Känner hur jag sakta lyfts från marken. En märklig känsla. Jag tittar försiktigt upp och där står hon, Hel, skuggornas drottning.

Hel är Gudinnan över dödsriket och en av gudinnorna jag följer. Hon är dödens gudinna, och döden finns alltid vid sidan av mitt liv. Fast döden är sorglig, så kan jag ändå tycka att den är vacker. En slags befrielse. Jag gråter och mina tårar förvandlas sakta till små kristaller. Jag samlar kristallerna i mina händer och ger dem som gåva till Gudinnan. 

Hel är min beskyddare och häxornas vän. Med sin stora svarta kappa hälsar hon mig välkommen till hennes rike. Skuggorna växer och dagen blir alldeles mörk omkring oss, och jag känner allvaret i hennes röst när hon viskar till mig. Ur mörkret föds ljuset, och jag har börjat förstå att Hel hjälper mig att ta mig igenom livets mörkare sidor. Och för att finna livet måste jag rota djupt inuti mig själv. Att möta mina rädslor och ta itu med dem.

Sakta bleknar skuggorna och mörkret försvinner. Solstrålarna fyller himlen och bländar mig, och världen runt mig försvinner för en liten stund. Livets väv spinner vidare på sin sköra tråd, och jag står ensam kvar med min nya vetskap och mitt hjärta fylls av kärlek.

Hel har viskat i mitt öra och jag har vördsamt lyssnat... ♥

Mitt i en dröm, med en avtagande måne ovanför mig, står jag där ute i min trädgård. Jag är naken och min kropp skakar i den kalla vinden. Men snön är borta och Gudens strålar har tinat vår jord. Jag känner mig bekymrad, någon kallar på mig. Någon som jag inte kan se.

Jag tar min stav, å slår en cirkel. Plötsligt tar någon kraft över och jag snurrar fort, fort, så fort så att jorden sakta stannar till. Jag befinner mig i oändligheten, där det inte finns någon början och inte något slut.

Snurrandet avtar å jag står åter mitt i min egen cirkel. Jag ritar ett pentagram. Jag förenar luft, jord, eld, vatten och ande. Jag väntar på kontakt. Det är alldeles stilla och jag har slutat att andas. Jag står där och blir ett med universum. En försiktig smekning når min kind. Någon andas, flämtar å viskar.

Jag hör inte vad viskningen säger. Jag anstränger mig och dyker längst in i djupet av min själ. En ton börjar långsamt att vibrera inom mig och viskningarna börjar ta form. Jag hör smärtan i rösten, sorgen över att inte få finnas längre. Gudinnan är rädd och jag likaså. Om vi inte ser så slocknar den brinnande lågan. Om vi slutar att tro på vad vi ser, hör och känner, så finns ingen återvändo.

"Varje dag är fylld av magi. Bara vi stannar till och lyssnar och känner så talar livet till oss. Små mirakel händer hela tiden. Men oftast är vi allt för stressade för att hinna känna av vardagens små speciella ting. Jag har slutat att stressa och har märkt hur mycket fint och positivt vi har omkring oss. Om vi bara stannar till, bara för en liten stund..."


Hoppas att du gör detsamma... Ta det lugnt, stressa inte och ta vara på den begränsade tiden du har. Se allt det vackra och fina du har omkring dig och tro på vad du ser, hör och känner. Du är viktig...

Ha nu en riktigt trevlig dag med mycke mys å kärlek...

 

 

 

 

Det fanns en tid då jag svävade omkring ovanför de vita molnen. En tid då jag kunde se ner på den levande gröna planeten. Det var innan jag valde att gå ner till jorden till det liv jag lever nu.

Jag var två men ändå en. Jag var hon och han på samma gång. Jag var Guden och Gudinnan. Jag var en enda gestalt delad i två. Jag var kärlek, jag var ljuset i all oändlighet.

Jag var början, jag var slutet och universum var mitt hem.

Med min Gudinnas förlösande kappa närmade jag mig min nya värld. Delad och förfärad från att ha skiljts från min andra halva. Med en otroligt ensamhetskänsla skriker jag för första gången. Jag är född och Gudinnan knuffar på mig, sin nya skapelse.

Det är här jag ska vara nu i ett par år, tills jag lärt min läxa, vilket jag inte längre minns vad det var. Men med en inre längtan drivs jag framåt i livet. Med ett hål i bröstet letar jag efter min andra halva utan att veta om det.

Nätterna är mörka och själen skriker. Åren går och man försöker att vara lycklig. Man hoppas, man längtar och man lever. Men saknaden är djup som ett stort grundlöst hav.

Mörkret föder ljuset. Som när man dör, så föds man igen, i sitt eget universum.

Och man blir hel igen...

 

 

 

Jag har varit ute i min trädgård ikväll. Jag trodde jag var ensam tills jag kände hur något smög omkring mig. Jag stod helt orörlig och plötsligt var det som om tiden stod stilla. Jag såg ut i natten och märkte en skugga som svepte runtom mig, som en mörk smekande vind. Jag kände ett välbekant kyligt andetag.

Det var Hel som var här. Med sin stora svarta mantel så gjorde hon så att mörkret runt omkring, omfamnade mig. Men lika fort som hon kom, så försvann hon iväg. Jag förstod att hon ville titta till mig. För att se så att jag fortfarande stod upp, att jag levde. Jag log för mig själv, och vinkade försiktigt till henne. Hon kom då tillbaka och jag kände den underbara kylan som svepte igenom mig, min kropp. Den tog nästan andan ur mig.

Jag kände mig hedrad och trygg, och tackade för den svepningen...♥

Tack Hel för att du finns vid min sida, du mörkrets och avgrundens Gudinna, som kom in i mitt liv när jag behövde det som mest. Du kom och konfronterade mig med mitt mörker. Du provocerade, tröstade och stöttade mig. Vi umgicks flitigt en tid, och talade mycket om livets mysterier.

Hel tog ner mig till underjorden och lät mig betrakta gränsen till dödsriket. Och hon fick mig att känna dödens kalla ansikte. Hon fick mig att inse att det inte var där, i underjorden som jag hörde hemma. Hon såg till så att jag återvände upp till min egen värld, där jag mötte ljuset igen.

Så aldrig för en sekund, jag låter Hel försvinna ur mitt liv. Aldrig!

Vi har sneglat på varandra i smyg, men båda vet att jag bara är på tillfälligt besök. Vi har viskat till varandra om mörkret som råder, tisslat å tasslat om livets mysterier. Med Hekates uråldriga visdom så spinner min sköra livstråd för fullt. Och med döden som sällskap har jag sett in i den mörkaste del av min själ, mina rädslor och mödor.

Hel, med sitt fullkomliga mörker, har tillfälligt lämnat mig, å Hekate står nu vid min sida. Hekate som är bland de mest älskvärda av Gudinnor. Hon är döden och hon är livet, mitt däri står jag. I underjordens mörker och bland frusna rötter börjar ljuset sakta väcka min sovande själ. 

Att gräva med händerna är lönlöst, att skrika och sparka likaså. Ingen idé att försöka fly. Allt har sin tid har Gudinnan viskat. Och hon har lovat att vara vid min sida ända tills jag åter igen ska möta Guden med sina värmande strålar. Då kommer han för att tina upp min själ och lyfta upp mig till min nya tillvaro. Tillbaka från dödens gränsland till livet på jorden.

Allt är tyst, och jordens krafter arbetar fortfarande djupt här nere i mörkret. Döden vilar för tillfället medans livet börjar ta form inom mig. Jag blundar och ler, och känner hur jag sakta somnar in i Gudinnans moderliga famn.

Jag är inte längre rädd för mörkret...  

Det är alldeles stilla. Det är tyst och fåglarna har slutat att kvittra. Ikväll är det fullmåne, mjölkmåne. Och jag har hällt några droppar med mjölk på marken för att hylla livet. Jag har fyllt mitt altare med frukt. Jag är redo...

Jag ligger stilla i min fullmånesäng och tittar på den gudomliga närvaron, känner hur hela min kropp blir fylld av kärlek. Månens kärleksfulla famntag tar andan ur mig. Ett djupt andetag, sen stannar allt. Några sekunder känns som oändlighet. Sen kommer ljudet som vibrerar i mitt huvud, sen en dov smäll. Och så blir allt tyst...

Jag kan inte röra mig. Jag kan knappt se. Bara höra och känna. Viskande skuggor fladdrar omkring mig. Mitt hjärta slår tungt och sakta, men tryggt och säkert. Jag känner mig som ett  barn i min stora moders famn. Jag slappnar av och vaggas av Gudinnans starka armar. Hon ställer ner mig försiktigt i min trädgård. Hon lägger sitt huvud på sne och ler mot mig. Hon placerar sin hand på mitt hjärta och blundar. Sen förvinner hon sakta, in i min själ. 

Gudinnan och jag blir ett med universum. Som i gryningens tid då vi existerade i samma tillvaro. Men sen dess har väven spunnit mot olika håll, och vi måste åter skiljas åt igen.

Gudinnan sveper över himlen med sitt vackra ansikte. Hon är fulländad och hennes kraft strålar ner i min fullmånesäng. Natten är kall, och sängen har blivit fylld utav nattens kyla, men jag fryser inte.

I dag när jag vaknade så hade jag en märklig känsla inom mig. Det pirrade inom mig, och jag kände en slags närvaro. Först så ignorerade jag det lite, men sen så kom orden viskandes till mig...