Bakom döden finns livet...
Även om jag nu i stort sett är "friskförklarad" från mina panikattacker och dödsångest, kan inte minnena från den tiden riktigt försvinna. Jag känner att jag fortfarande vill stanna kvar där en stund i sjukdomen, älta lite inom mig själv och reflektera över vad som egentligen hände. Sjukdomen har kommit att bli en del av mig och kommer aldrig att riktigt lämna min kropp.
Några undrar om min bok som jag skrivit, och var den finns att köpa. Jag har varit lite dålig på att marknadsföra den utåt, så om ni vill rekommendera den vidare så skulle jag bli väldigt glad. Min bok finns i alla fall att köpa på Adlibris , och Litenupplaga. Tusan vad kul det känns! Välkommen dit att beställa den om du/ni är intresserade av den.
Min bok är som sagt var enkel och kort. Men det är inte längden, eller sidantalet i sig som gör boken, utan i reflektionen som kan göras när man läser texten. Och det blev lite ordfel och sånt i den då jag stressade lite för att få ut boken. Men det bjuder jag på. Ingen är perfekt, och jag lärde mig i och med det att man inte ska stressa iväg saker.
Döden berör oss alla på ett eller annat sätt, både i verkligheten och i andra påhittade skeden. Jag har varit djupt in i mitt mörket, å på nåt underligt vis så älskade jag varenda sekund. För att finnasitt ljus måste man ibland beträda sitt mörker, dina rädslor och fobier. Mörkret talar till oss. Och att lyssna på sin inre röst, sanningen inom dig, visar vägar som man inte trodde fanns. Jag har vandrat hand i hand länge med döden, men har nu tillfälligt släppt den handen. Men som en svart och orolig skugga vet jag att den vandrar där nånstans omkring mig.
Utan mitt mörker vore jag ingenting. Jag har stått vid mörkrets gräns, och kännt dess kalla andetag. Jag har befunnit mig i underjordens mörka sal, men jag fick kraft och kravlade mig upp till ljuset igen. Å här är jag, stark och återfödd.
Jag vill med boken visa att det finns vägar ut ur dödsångesten. Jag gjorde på mitt sätt, och det sättet kanske inte passar alla. Men principen i det hela är det samma. Att lyssna och tro på vad man ser och känner. Att vara ärlig och hitta sanningen inom sig själv. Att minska på kraven som vi har inom oss och våga tro på sig själv och på den människa man är. Att man inte ska glömma bort sig själv mitt i all stress vi har omkring oss. Jobba, ta hand om barn, laga mat, städa, tvätta, hämta - lämna barn på dagis. Vara vän, fru, mamma, arbetskamrat osv. Visst allt detta tillhör vår vardag och är sånt som hör till. Men man måste ha sin egentid, för både kroppen och själen behöver det ibland. Själen måste få vila lite då och då, och jag tror att vi är lite dåliga på att inse det.
"Varje dag är fylld av magi. Bara vi stannar till och lyssnar och känner så talar livet till oss. Små mirakel händer hela tiden. Men oftast är vi allt för stressade för att hinna känna av vardagens små speciella ting. Jag har slutat att stressa och har märkt hur mycket fint och positivt vi har omkring oss. Om vi bara stannar till, bara för en liten stund..."
Bakom döden finns livet. Det är bland annat det som budskapet i min bok handlar om.
Fick en jättefin recension av en fin bloggvän och efter att hon läst boken skrev hon detta i sin blogg. Hur underbart fint är inte det. Det är nästan så att jag gråter av ödmjukhet. Tack för det fina Asynja. Hennes fina blogg heter "Hednisk häskittel"
Och hon skriver bland annat så här:
"En vacker och insiktsfull bok om och av en mycket modig kvinna. Jeanette Bencze vågade möta det allra svåraste och mörkaste på ett sätt jag har svårt att föreställa mig och för det har hon min djupaste beundran. För jag har inte vågat det hon vågade. Med poetiskt språk berättar Bencze om sin svåra tid; panikattackerna, utbrändheten, dödsångesten och om sin väg mot att hela sig själv och sin själ igen. Om mötet med Gudinnan. Hon som är många.
Benczes ord kommer från hjärtat när hon berättar om sina möten med gudinnorna. Så öppet och så äkta att det nästan är svårt. Hennes språk skimrar. Som spindelväv med daggdroppar när den träffas av gryningens första strålar. Som frostkristaller i skymningsljus, som månens spegelbild i en skogssjö, som en kristall…"
Vilka underbara ord, och tänk att det är mig och min bok som det handlar om. Om ni vill kika in i hennes fina blogg och läsa hela recensionen så är det bara att klicka HÄÄÄR. Sådär, nu ska jag sluta att klappa mig själv på huvudet.
Men som attraktionslagen säger:
"När du börjar älska dig själv mer och behandlar dig själv bättre, drar du till dig mer kärleksfulla människor som också älskar dig mer och behandlar dig bättre på det viset som du själv nu gör. När din attityd till dig själv blir trevligare blir andras detsamma. Eller de försvinner ur ditt liv och gör någon annan illa i stället och lämnar plats åt nya vänner att komma in i ditt liv."
Att visa vänlighet mot varandra...
Jag vet att jag inte är perfekt. Jag har många fel och brister...men jag jobbar med dem i stort sett varje dag. Jag kämpar varje dag med att hitta balansen i mitt liv. För drygt ett år sen så föll jag ihop på jobbet. Jag var trött, sliten, förskräckt, deprimerad, uttömd, förvirrad och själslös. Ja, jag var nästan döende i mitt sinne. Min kropp orkade inte mera. Kroppen lade av och dog för en liten stund.
Jag blev sjukskriven...
Nu började kampen om att överleva. Jag var så rädd för att dö, så att jag slutade att leva. Jag var så illa däran så jag ville inte leva längre. Och detta bara för att jag inte lyssnade på mitt inre. Jag hade full sjå att lyssna på alla andra, att försöka vara så bra och perfekt som möjligt...haha, ni förstår väl hur det gick. Jag som egentligen är den mest ostrukturerade bohemen som finns...eller fanns. Jag har numera ändrat den attityden. Jag är fortfarande en riktig slarver, men Rom byggdes inte på en dag.
Jag levde i ett helvete. Världen bara snurrade. Livet och döden flöt ihop. Panikattackerna avlöstes av dödsångest. Jag sov knappt någonting, någon timme i taget och när jag ibland vaknade så visste jag inte om jag levde eller var död. Min kropp var i en slags mellanvärld. Jag var som en levande-död, som en zoombie. Men framförallt så var jag vettskrämd. Men ingenting syntes på ytan. Ingen såg eller förstod hur sjuk jag egentligen var. Jag var expert på att dölja det.
Jag tänker inte gå in på min sjukdomstid nu, det kanske jag gör senare. Utan jag vill mera berätta att det tar tid att komma igen efter ett sånt helvete. Den som inte förstår det, ja den kan... jag skriver inte vad jag tänker här. Och nej, jag tycker inte synd om mig själv. Min sjukdomstid är bland det viktigaste som hänt i mitt liv. Tack vare den så står jag här stark och levande idag. Jag vet min egen sanning och den kan ingen ta ifrån mig.
Men...
Jag vill fortfarande ibland bara sätta mig ner och skrika. Jag vill bara gå och gräva ner mig i underjorden igen. För visst får jag små återfall, men idag är jag såpass stark så att jag kan hantera det. Men visst blir jag rädd ibland att jag ska hamna där igen. Det är inte lätt för såna som mig som inte gillar alla krav och måsten. Ibland så står allting upp över mina öron och jag känner för att ta en paus i livet. Dessvärre så går ju inte det. Vad göra? Jo, att börja att strukturera upp livet igen. Ta en sak i sänder och lyssna inåt. Sitta vid mitt altare och samla gudomlig kraft. Att liksom sansa mig. För jag har märkt att fort jag får eller har för mycket omkring mig så fixar jag inte det. Det är väl min akilleshäl. Jag är väldigt känslig och sårbar vid dessa tillfällen. Men jag jobbar på det också.
Så är det, det där med tider. Jamen, jag går inte ens in på det. Jag är en sann tidsoptimist, dessvärre är inte alla det. Å tur är väl det. Mitt problem är väl inte själva tiden i sig, utan mera att jag aldrig kommer iväg i rätt tid. Men jag jobbar på det också.
Jobb, jobb och åter jobb. Det är ett evigt jobbande hela tiden...
Tillbaka till ursprunget. Under min sjukdomstid så kom jag i alla fall underfund med vad kärleken har för betydelse. Kärleken har all betydelse. För om man inte älskar sig själv, så är det svårt att älska andra. Jag försöker alltid att se och hitta orsaker i människors handlande. Allt har sin orsak även om den orsaken inte passar mig. Visst ibland så är det jobbigt att vara så himla förstående, ibland kan man verka gränslös, fast det är man ju inte. Visst kan även jag bli irriterad och grinig ibland, men jag försöker att inte låta det gå ut över andra. Man måste låta människor vara som de vill så länge de inte skadar någon eller något. Så är det bara. Sen kan man tycka och tänka vad man vill om det. Även där är vi olika. Men jag har märkt att det är mycket enklare att leva om man respekterar varandras olikheter. Och livet blir mycket enklare om man visar lite vänlighet. Vad tycker ni?
Jag tror på kärleken mellan människor. Jag tror på vänlighet, före triviala regler. Även om det som sker och händer inte alltid passar in i mitt liv. Ibland måste man ha överseende med att människor inte fungerar på samma vis. Alla har vi våra fel och brister. Men vänlighet kostar ingenting. Ett enda ord kan göra underverk. En kram kan göra någons dag. En klapp på armen, ett leende kan spridas hur långt som helst.
Så en stoooor kärleksfull kram till er alla som läser detta. ♥
Här min underbara lilla häxunge som verkligen gör så att jag känner mig levande.
Att känna av andras känslor...
Hur kan det då kännas när man känner av andras känslor? För mig är det som om någon suger musten ur mig. Jag blir sänkt och deprimerad. Känner liksom inte igen mig själv och varför jag mår som jag gör. Ibland så kan det räcka med att jag kommer in i ett rum, och så känner jag att luften tar slut för mig. Då vet jag att någon mår dåligt där inne. För det är ju såklart när någon mår dåligt som det är jobbigast. Och om jag verkligen tittar i någons ögon, så kan jag se och känna sorg och smärta även om personen ler och skrattar. Egentligen inte se, utan mera känna...
Och då menar jag i vanliga situationer i vardagen. Alltså inte när någon sitter och gråter eller ser deppad ut. Då är det ju självklart att man ser och känner det. Nej, det här är något annat. Något som jag inte riktigt kan ta på.
Detta gör ju så att jag tappar fokus helt. Kan inte koncentrera mig och får svårt för att andas. Jag liksom låser mig fast vid känslan och kan inte släppa den. Jag blir lite överflippad om ni förstår vad jag menar. Jag får ett behov av att prata med personen, nästan predika, för att försöka få personen glad och på fötter igen. Och oftast så funkar det väldigt bra. Jag blir så himla engagerad, och det tar som sagt verkligen musten ur mig. Som att jag skulle explodera inifrån. Det är som om någon annan tar över min kropp. Och jag kan sen efteråt känna att vem är jag att sitta och predika för andra människor.
Jag känner naturligtvis av andras lycka också. Men det är ju såklart inte lika jobbigt. Andras lycka gör att jag lyfter, även om det också kan ta musten ur mig.
Så något som jag måste lära mig är att kunna stänga av, utesluta andras känslor. Min man säger att jag måste lära mig att rycka mera på axlarna. Men det går bara inte. Visst kan jag rycka på axlarna, men känslan finns fortfarande kvar. Jag blir fängslad i mig själv. Jag måste lära mig att inte bli så engagerad i andra människors känsloliv
Vad är detta för flum då tänker någon. Flum eller inte, jobbigt är det i alla fall i och med det påverkar både mitt familj- och arbetsliv. Men jag jobbar på det...
Att våga visa sin ångest...
Mitt problem i det hela är att jag har så svårt att rycka på axlarna över det som händer. Utan jag suger åt mig av allas känslor så att i slutändan så är det jag som mår dåligt, över nånting som jag inte ens har medverkat i, förutom då att förstå och försöka förmedla mellan alla som varit inblandade. Önskar att jag ibland vore mera empatilös. Det kanske låter hemskt. Jag kan liksom inte stänga av min kropp, utan jag fortsätter att känna och tänka fast jag inte behöver det längre. Det liksom åker in i mig och stannar där, cirkulerar runt och runt och runt och runt. Det liksom flyter med blodet inom mig. Till slut så blir jag alldeles yr, för jag kan inte släppa ut det igen. Jag blir tokig på mig själv.
Och vad händer då till slut. Jo, jag får ångest. Har inte haft ångest på länge nu, men igår greppade den tag i min kropp igen. Och jag kände igen varningssignalerna på en gång. Oro i kroppen, värmesvallningar, ont i magen, olustig. Och hjärtat, det började ticka som ett startur. Jag började känna efter för mycket igen...
Tankar kommer, rädslan för att dö börjar att krypa inom mig. Varför sticker det så i armen, (hjärtinfarkt), varför har jag så ont i huvudet, (stroke). Varför kan jag inte svälja när jag äter, (kvävningsrisk). Kroppen skakar och hjärtat dunkar på. Sover knappt en blund i natt, vänder och vrider på mig, tittar på klockan. Hjärtat dunkar fortfarande och mitt inre darrar. Tusan! Jag kan inte jobba idag. Jag är inte trött, jag är inte pigg, jag är ingenting. Likgiltig. Tänk om jag kunde hålla kvar den här känslan, men utan att känna ångest. Då kanske livet skulle vara enklare att leva? Eller, jag vet inte...
Det är bara att inse sanningen. Jag har tappat bort mig själv igen. Men bara tillfälligt, för jag kommer inte låta det ske igen. Efter en veckas semester så är jag tröttare i min själ än jag varit på länge. Hur ironiskt är inte det...haha. Så jag blev alltså hemma idag för att helt enkelt varva ner. Kan man göra så? Alltså visa sin ångest såhär? Å andra sidan så hade jag nog inte varit en vidare bra pedagog idag. Jag får försöka att ta nya tag i morgon, även om det känns tungt. Som tur är så har man så underbara arbetskamrater så oftast så är det en fröjd att vara på jobbet.
Ni som inte vet, så har jag lidit av fruktansvärd dödsångest i några år, men har nu kommit ut ur den påhittade dödens grepp. Även om den kommer och hälsar på mig då och då. Men nu kan jag hantera den på ett annat sätt. Under ett års sjukskrivning med samtal, stöd från min inre Gudinna, mina nära och kära, så överlevde jag. Dett finns att läsa om detta i min bok som kom ut i september. Den heter "Frostmåne - Gränsen mellan liv och en påhittad död" och finns att beställa på Adlibris HÄÄÄR. Förresten tusen tack alla ni underbara som redan har beställt den. Hur skulle jag ha klarat detta utan er? Tack för att ni finns...
Ja, detta inlägget var ju livat värre...
Men även om det varit en tung och ledsam vecka så har faktist mycket annat hänt också. Roliga och positiva händelser som jag kommer att visa bilder och skriva om i nästa inlägg. Man får inte fastna i de negativa energierna.
Dödsångest...
Tänk jag som aldrig varit rädd för döden förut, utan sett den som en naturlig del i livet. Men så hände nåt...
Sakta var det något som kom krypande och börjde ta över min kropp. När det hela började har jag inte en aning om, kanske redan när jag föddes. Men nånting hände som gjorde att min hjärna började lura min egen kropp. Den sa till mig att vid minsta lilla tryck i huvudet, i hjärtat, benet, ögat osv, så skulle jag dö. Jag gjorde mig redo...
När jag mådde som sämst trodde jag att jag skulle dö hela tiden, natt som dag, för inte ens på nätterna hade jag frid. Det var en plåga att gå och lägga sig. Det var en plåga att vara vaken, en plåga att somna. Jag var så rädd för att dö, så att jag slutade att leva. Jag blev till en tom, ihålig och grå figur som höll på att förintas.
Att lida av dödsångest är som att kämpa mot döden, fast man inte ens är döende. Men man tror det, så intensivt så att det blir ens egen sanning. Spelar ingen roll vad alla säger, eller vad som står i böckerna. När dödstankarna kommer så är det kört, och förnuftiga tankar existerar inte längre. Man är så säker på att ens sista stund är kommen så att man bryr sig inte om något annat just då. Det är blodigt allvar.
Men oftast så överlever man ju...haha
Ibland så kan jag sitta och skratta åt mig själv och mina konstiga inbillningar. Skrattet har blivit ett av mina bästa vapen mot dödsångesten.
Men jag måste säga, att jag själv är förvånad över att jag är ute och jobbar igen. För om jag tänker på hur djupt ner i avgrunden jag varit, så borde jag fortfarande sitta och slicka min sår ytterligare ett tag. Men vi lever inte i den tidsåldern då vi kan tänka på våran själ och kropp. Man tvingas bli frisk och försäkringskassan sätter tiden på hur lång tid vi behöver på oss för att bli friska. Återhämtning? Ja, vad är det? Nej, pang! bom! och in i karusellen igen.
Klart jag inte menar att man ska gå hemma å dra benen efter sig om man nu inte är sjuk. Och visst, så sjuk är jag inte längre. Jag menar bara att det är tufft. Det är tufft att börja leva igen efter att ha varit "döende" i flera år. För så verklig har min dödsångest varit.
Jag har gått sida vid sida med döden, skrikit åt den, darrat av den, gråtit med den och till och med känt dödens kalla hand på min kind. Jag har varit sååå långt och djupt ner i mina dödstankar så att jag nästan gett upp av bara tanken av att få uppleva helvetet igen. Det fanns stunder då jag bara ville dö på riktigt.
Men jag lyckades gräva mig upp ur jorden, och började se ljuset komma tillbaka till mig...
Och det är om detta min bok, "Frostmåne" handlar om. Hur jag faktiskt på väldigt kort tid hittade tillbaka till livet igen. Om du är intresserad av att köpa boken så går den att beställa HÄÄÄR på Adlibris. Är det någon som känner igen sig, så berätta gärna för mig. Ingenting är för fånigt. Är det något ni undrar över, så är det bara att fråga. Jag skäms inte över något...
Tack Hel för att du finns vid min sida, du mörkrets och avgrundens Gudinna, som kom in i mitt liv när jag behövde det som mest. Du kom och konfronterade mig med mitt mörker. Du provocerade, tröstade och stöttade mig. Vi umgicks flitigt en tid, och talade mycket om livets mysterier.
Hel tog ner mig till underjorden och lät mig betrakta gränsen till dödsriket. Och hon fick mig att känna dödens kalla ansikte. Hon fick mig att inse att det inte var där, i underjorden som jag hörde hemma. Hon såg till så att jag återvände upp till min egen värld, där jag mötte ljuset igen.
)O(
Livets sköra tråd...
Men jag är inte den som ger upp så lätt. Jag klamrar mig fast i livets tråd och sakta men säkert klättrar jag upp på den igen.
Efter att ha läst det hemska i tidningarna, om hur en bortsprungen 4-åring hittats död efter några timmar, så känner jag en sån stor sorg i mitt mamma-bröst. Och jag blir alldeles gråtfärdig när jag tittar på min egen lilla 4 åring som tryggt leker med sina små dockor. Medan en annan 4-åring hittats död och ensam i en skogsdunge. Tänk att sånt här händer. Döden, denna fruktade vän...
I natt satt jag själv på barnakuten med min lillla häxunge, då hon hade en speciell magvärk som inte ville ge vika. Och i flera timmar i natt så låg hon och kved i sömnen. Till slut så kräktes hon. Efter kontakt med sjukvården så tyckte de att vi borde åka in med henne, eftersom inte blindtarmen kunde uteslutas. Så då gjorde vi det. Ja, det var inte samma lilla häxunge som man var van vid. Nu var det en tagen Lovisa som bara sov och sov. Och jag var förstås väldigt orolig.
Många tankar for igenom mitt huvud. Ångestfyllda tankar om att något skulle vara riktigt fel. För sånt händer ju faktiskt. Varför skulle det inte kunna hända oss. Fy, för mina dumma negativa tankar. Lovisa får ett stick i fingret, får kissa i en burk. Och plötsligt så ser jag hur hon sakta kommer tillbaka och blir sig själv igen. Alla proverna såg bra ut, men en maginfluensa var konstaterad. Vilken tur, det var bara magsjukan.
Så efter ett par timmar på sjukhuset fick vi lättade åka hem. När vi skulle sätta på oss skorna, så såg jag flera andra par barnskor som stod vid utgången. Och jag hoppades och skänkte en tanke till dem om att de skulle ha samma tur som vi hade haft.
Ja, för mitt i allt detta så insåg jag vad livet kan vara skört. Och att man aldrig kan veta vad som händer runt hörnet. Man vet aldrig vilka svar man kan få, man kan bara hoppas på det bästa. Därför så är det bättre att försöka att leva för dagen och ta vara på det goda vi har omkring oss. Försöka se till så att inte problemen omkring oss mörkar vårt sinne allt för mycket. Visst, man ska inte blunda för problemen heller, men de är mycket lättare att lösa om man försöker se dem från den ljusa sidan, försöker att se orsaken. Även om det inte alltid är lätt.
Så idag blev jag hemma från jobbet igen... Ja, igen. Men vad ska jag göra? Allting händer på en och samma gång, och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men eftersom jag skrivit att man ska försöka att se det från den ljusa sidan, får jag väl kosta på mig ett skratt, (ett skrattblandat gråt).
...
Det stormar både ute och inne. Kanske dags för lite vindmagi. Det är så enkelt. Man går ut i blåsten. Jag brukar sträcka ut mina armar och blunda. Sen så slappnar jag av och låter vinden blåsa bort alla mina tankar, tills jag känner mig helt nollställd. Sen så tänker jag på hur skönt det är att finnas till och jag blir ett med stundens magi. Jag talar till Gudinnan. Jag fyller mina lungor av de friska vindarna och tackar Gudinnan för allt positivt hon ger och gett mig. Jag är en lycklig männsika...
Att känna hur håret fladdrar omkring mitt huvud och hur tankarna blåser bort är som balsam för själen. Jag känner mig renad och harmonisk. Det gör mig så lycklig, och om ni inte redan prövat så gör det. Det fungerar verkligen. Men ta dig tid, och bry dig inte om att du ser ut som om du försöker flyga...haha.
Och om du tycker att det blåser för kallt så ta på dig varmare kläder. Men ta dig tid att uppleva vindens magi. Det är riktigt uppfriskande både för kropp och själ.
Mitt liv tog tillfälligt slut igår...
Känslan att sitta där i stormens mitt, fast det egentligen inte finns någon storm omkring mig, utan inom mig. Att sitta och vänta på något som kanske aldrig kommer att ske. Inga smekningar och inga viskningar. Bara dödläge.
Min kropp håller på att gå sönder...
Transformeras...
Och förhoppningsvis kommer jag att kliva stark ut ur detta inferno. Och att ett kärleksfullt sken inom mig kommer att lysa på alla jag träffar.
Kärleken flödar ur mitt hjärta och jag kommer att vara beredd av att dela med mig.
Bakom döden finns livet...
Min bok finns nu att köpta både på Adlibris och Bokus nu. Tusan vad kul det känns! Välkommen dit att beställa den om du är intresserad...
Min bok är som sagt var enkel och kort. Men det är inte längden, eller sidantalet i sig som gör boken, utan i reflektionen som kan göras när man läser texten. Döden berör oss alla på ett eller annat vis, både i verkligheten och i andra påhittade skeden. Jag har vandrat hand i hand länge med döden, men har nu tillfälligt släppt den handen. Men som en svart och orolig skugga vet jag att den vandrar där nånstans omkring mig.
Jag vill med boken visa att det finns vägar ut ur dödsångesten. Jag gjorde på mitt sätt, och det sättet kanske inte passar alla. Men principen i det hela är det samma. Att lyssna och tro på vad man ser och känner. Att vara ärlig och hitta sanningen inom sig själv. Att minska på kraven som vi har inom oss och våga tro på sig själv och på den människa man är. Att man inte ska glömma bort sig själv mitt i all stress vi har omkring oss. Jobba, ta hand om barn, laga mat, städa, tvätta, hämta - lämna barn på dagis. Vara vän, fru, mamma, arbetskamrat osv. Visst allt detta tillhör vår vardag. Men man måste ha sin egentid, för både kroppen och själen behöver det ibland.
"Varje dag är fylld av magi. Bara vi stannar till och lyssnar och känner så talar livet till oss. Små mirakel händer hela tiden. Men oftast är vi allt för stressade för att hinna känna av vardagens små speciella ting. Jag har slutat att stressa och har märkt hur mycket fint och positivt vi har omkring oss. Om vi bara stannar till, bara för en liten stund..."
Bakom döden finns livet. Det är bland annat det som budskapet i min bok handlar om...
Fick en jättefin recension av en fin bloggvän, fast jag inte hade bett om det. Och efter att hon läst boken skrev hon detta i sin blogg. Hur underbart är inte det. Det är nästan så att jag gråter av ödmjukhet. Tack för det fina BlueRain.
"Det här är en lättsmält bok på 74 sidor som handlar om det kanske tyngsta ämne vi människor känner till – döden, och framför allt rädslan för döden.
Boken är indelad i 13 delar, där läsaren på ett naturligt sätt får följa författarens resa från becksvart mörker till en ljusare framtid med fler glädjeämnen. Genom poesins kraft och genom att beakta allt vår gröna jord ger oss, tar sig Jeanette Bencze genom den svåra ångesten och kommer fram till insikter som får mig att häpna.
Jag har själv lidit av depressioner och ångestattacker i många år och känner igen mig mycket i vad författaren beskriver, och denna bok gav mig därför en hel del inspiration och även nya insikter. Jag kan varmt rekommendera denna bok till både unga och gamla, som har lidit eller lider av liknande psykiska problem. För trots att det är ett jobbigt ämne som de flesta av oss kanske bara vill gömma undan, kunde jag på ett flertal ställen i boken fnittra till åt denna författares positiva och ibland lätt komiska syn på sig själv och vardagen och livet i stort."
...
Min bok - Frostmåne...
Min bok finns nu att köpta både på Adlibris och Bokus nu. Tusan vad kul det känns! Välkommen dit att beställa den om du är intresserad...
Min bok är som sagt var enkel och kort. Men det är inte längden, eller sidantalet i sig som betyder mest, utan i reflektionen som kan göras när man läser texten.
Fick dessutom en jättefin recension av en fin bloggvän, och efter att hon läst boken skrev detta i sin blogg. Hur underbart är inte det. Det är nästan så att jag gråter av ödmjukhet. Tack för det underbara BlueRain.
"Det här är en lättsmält bok på 74 sidor som handlar om det kanske tyngsta ämne vi människor känner till – döden, och framför allt rädslan för döden.
Boken är indelad i 13 delar, där läsaren på ett naturligt sätt får följa författarens resa från becksvart mörker till en ljusare framtid med fler glädjeämnen. Genom poesins kraft och genom att beakta allt vår gröna jord ger oss, tar sig Jeanette Bencze genom den svåra ångesten och kommer fram till insikter som får mig att häpna.
Jag har själv lidit av depressioner och ångestattacker i många år och känner igen mig mycket i vad författaren beskriver, och denna bok gav mig därför en hel del inspiration och även nya insikter. Jag kan varmt rekommendera denna bok till både unga och gamla, som har lidit eller lider av liknande psykiska problem. För trots att det är ett jobbigt ämne som de flesta av oss kanske bara vill gömma undan, kunde jag på ett flertal ställen i boken fnittra till åt denna författares positiva och ibland lätt komiska syn på sig själv och vardagen och livet i stort."
Bakslag och nederlag...
När man varit sjukskriven en längre tid, som jag i nästan 1 år. Ja, då tar det tid att strukturera sina dagar. Efter att ha levt i en så mörk värd som jag gjorde, så tar det faktiskt tid att lära sig att njuta av den nya "friska" livet. Rom byggdes inte på en dag...
Jag, liksom nog många andra gjort, glömde bort att jag varit sjuk, så när jag började att jobba så dundrade jag omedvetet på som vanligt. Det var ju bara 3 1/2 timmar jag skulle jobba. Pang! Bong! Nu ska här jobbas. Och det dröjde förstås inte länge förrän jag stod där med trycket i bröstet och inte kunde andas när jag skulle gå till jobbet. Det blir liksom som en osynlig dörr som spärrar vägen framför mig. Och ångesten greppar tag i min kropp igen. TUSAN OCKSÅ!!!
Tankarna kommer: Vad ska dem säga på jobbet nu då, jag måste ju gå. Nu går jag! Nej, jag klarar inte detta. Vad händer, vad ska jag göra? Jag måste ju gå. Ja, nej, ja nej. Luften fyller min kropp och det känns som om jag kommer att explodera. Bröstet känns som en ballong, och man önskar att någon skulle slå en klubba i huvudet på en. Så att man bara kunde få svimma av ett tag. Slippa att känna paniken som växer och slippa känna ångesten som tar över förnuftet.
Men inget slag i huvudet kommer förstås. Man får klara ut situationen själv. Man får snällt gå till telefonen och darrande och rädd ringa upp till jobbet. Tankar: Hoppas de inte svarar. Eller tänk om telefonen kunde vara trasig. Åhhh, hoppas att de inte har tid att svara, så kan jag säga sen, att jag ringde men ingen svarade. Tankar, ångest, tankar, ångest.
Men de svarade. Jag talade, de förstod, jag grät, de förstod. Krisen var över. Men jag blev hemma en vecka från jobbet och slickade mina sår.
Ja, ok jag fick ett bakslag... Men det är väl kanske inte så konstigt. Men den här gången så kom jag ganska snabbt underfund med varför, och att det är nog ganska vanligt. Att börja jobba igen efter en lång sjukskrivning är ganska så pressande. Och ärligt, stressnivån i min kropp är väldigt tunn just nu.
Som när jag skulle och göra min magnetröngen. Jag har ju ett gammalt diskbråck som spökar. Så jag fick remiss till att magnetröntga ryggen igen. Har gjort det tidigare. Det var h.e.m.s.k.t. Och min dotter skrattar fortfarande när hon berättar om när jag efter redan en minut tryckte på larmknappen när jag låg där inne i den hemska magnetröngten. Den djävulska tunneln...haha. Men jag fullbordade det hela, och de fick sina bilder.
Men det var för 5 år sedan, och nu behövdes nya bilder tas.
Så nu var det dags igen...suck. Fast jag intalade mig själv att det skulle gå bra, så visste jag ju inom mig att en stor inre katastof var på G.
På plats, så intalade jag mig fortfarande att det skulle gå sååå bra. Jag skulle andas lugn, tala till mitt inre, min Gudinna osv. Jag la mig på britsen och swiss in i ugnen...haha. Ja, vad tror ni hände?
Väggarna snurrade, luften försvann, och sakta och säkert kände jag hur paniken växte inom mig. Jag blundade och försökte lugna mig själv, det handlade ju bara om 10-15 minuter, å sen kulle det vara klart. Jag andades och försökte hitta mitt inre lugn. Men så kom väggarna emot mig, och jag kunde inte röra mina armar. Hjälp! Så POFF! På en sekund så slog paniken ut min kropp, och jag fick fullkomlig panik. Var är larmknappen, jag måste ut. NUUUU! Jag tryckte förbrilt, och tänkte att om han inte tar ur mig ur maskinen så slår jag sönder den, eller hoppar ut genom hålet vid mitt huvud. Jag måste ut, ut ut! Jag var skräckslagen... på riktigt alltså.
Jag kom ut ur tunneln och var alldeles chockad. Mitt inre var i upplösningstillsånd. Jag förstod ingenting. Vad var det som hade hänt? Gubben som hade hand om mig blev irriterad på mig, och tyckte nog att jag var ett hysteriskt fruntimmer. Och det var jag ju i och för sig också...haha. Men inte på det viset som han trodde.
Efter detta tunneltrauma satt jag i omklädningshytten och grät som aldrig förr. Det var som om hela världen försvunnit under mig, och jag kunde knappt röra vid mig. Jag föll plötsligt ner till avgrunden igen, men den här gången var jag ensam. Ingen satt vid min sida. jag kände bara en sak. Nederlag.
Då kom han, den där irriterande gubben, som nu hade mjuknat. Han sa till mig, att jag inte skulle se detta som ett nederlag. Där kom det ordet igen, men nu kändes det inte så hemskt att höra och känna längre. Han sa det på ett mjukt och snällt sätt, och tycktes ångra att han var lite sträng mot mig innan. Det är sånt som händer, vi löser det här. Och så fick jag en ny tid en annan dag. Önskar dock att det skulle ha varit ett annat år också. Eller varför inte i ett annat liv...
Så får vi se hur det går då. Men den gången ska jag visst få något lugnande innan. En klubba i huvudet kanske...haha. Kanske lika bra det. Det ska bli skönt när det är över.
Bakslag och nederlag är till för att övervinnas. Och jag är en fighter, fast man inte kan tro det. Men kanske mera på det inre planet, och det är ju där mina bittra fiender befinner sig.
Man lär så länge man lever, och än så länge står jag upp...
Min bok är på tryckeriet....
Jag har ju skrivit en bok. Och nu äntligen är den på tryckeriet. Ni kan inte ana vilken känsla det är. Känner mig nästan gråtfärdig...av glädje då förstås.
Om du redan nu är intresserad av att läsa mina berättelse så kan du gå in på länken HÄÄÄR, och klicka på beställa, så får du boken hemskickad till dig när den kommer ut i mitten av september. Nångång för länge sen var det någon som sa till mig att jag borde bli författare. Det har varit en hemlig dröm länge hos mig. Här är ett litet smakprov. Men det här är bara början, och boken är inte så lång. Eller så blir det slutet på mina författardrömmar...haha.
Den kanske inte är den värsta tjocka kioskvältaren, men ganska så charmig och personlig på sitt lilla vis. Den kostar bara 146 kronor + 19 kronor i frakt. Mycket kärlek till er som går in och beställer den. ♥
På baksidan av boken...
Döden är närvarande hela tiden. Oftast som en naturlig del i det verkliga livet, eller som det var för mig, en påhittad värld. Det började med panikattacker, som sen utvecklades till ren dödsångest. Det gick inte en dag utan att jag trodde att jag skulle dö.
Men jag visade inget. Jag försökte vara stark så länge så att kroppen till slut lade av utav sig själv. Jag föll, och jag föll långt ner i avgrunden. Där kom ljuset in i mitt liv, och Gudinnan kom helt oväntat in vid min sida. Fast jag hade känt hennes närvaro länge så kom hon inte förrän nu, då jag var tvungen att öppna mina inre ögon.
Det här är berättelsen om min resa från den inre död som drabbade mig, och sökandet efter att hitta tillbaka till livet igen. En resa från mörker till ljus, där jag under en viss tid besöker underjorden. En poetisk skildring, där jag blandar min verklighet med symbolik. Där dikter och verser blandas med berättelser från min vardag. Där olika faser i mitt liv blivit till min egen levnadshistoria, med Gudinnan vid min sida.
Här är berättelsen om hur min hjärna lurade min egen kropp.
Uppdatering - 3 bägare...
Problemet har löst sig = 3 bägare (gränslöshet, rikedom, kreativitet, firande, förnöjdsamhet, givmildhet). Tack för det goda Gudinna.
Vilket problem kanske någon undrar? Läs nedan...
Som ni märker så dräller det inte av inlägg i min blogg just nu. Dels har jag problem med min rygg...aj. Men som vissa av er vet så håller jag ju på att skriva en bok, och är nu i slutskedet med den. Men ingenting är enkelt och ett litet problem har förstås dykit upp runt hörnet. Och just nu så är jag för stressad för att kunna tolka det lilla problemet. Men allting har ju sin orsak och mening, och i slutändan så kommer jag nog förstå varför det uppstått.
Antingen så är det så att problemet har dykit upp för att bromsa mig lite och vill att jag ska vänta med utgivningen, eller så är det så att någon testar mig. Hur mycket har jag lust att göra, ge och kämpa för att utgivningen ska ske. För själva problemet är inget som jag dessvärre kan ordna upp på egen hand. Men allting löser sig alltid.
Jag får helt enkelt vänta och se vad universum har i sitt sköte...
Men självklart så var jag i min otålighet tvungen att fråga om lite råd och riktning, och tog fram min kära tarotlek.
Som råd och riktning fick jag 7 stavar och sen 3 stavar.
Nånting som påverkar mig utifrån, då fick jag Page i mynt och sen Prästinnan.
Och på svaret på min fråga/undran så fick jag Knekt i svärd och sen 3 bägare.
Det var intressant må jag säga...
Min bok ja... Mitt mästerverk...haha. Så är verkligen inte fallet. Utan det är en liten enkel bok som handlar om min dödsångest och som under min sjukskrivning gjorde så att jag kom i kontakt med Gudinnan. Ni som läser min blogg kommer att känna igen ett å annat, då mycket av mitt material kommer där ifrån. Boken Kommer att heta "FROSTMÅNE - Gränsen mellan liv och en påhittat död"
En nära vän till mig, Rosita Bolin och som jobbar på "Fantastiska Nöjen" har fått en första titt på den. Och jag fick mail från henne häromdagen.
När jag vaknade i morse hade jag din bok i tankarna forfarande.
Inte bara för att jag är omnämd (tackar;-)))
utan att den är såååååå bra!!!
Den resan du gör har hög igenkänningsfaktor och det säljer.
Är jätteglad att du skrivit den eftersom den även kommer att hjälpa och
inspirera andra medmänniskor och du kommer att få så fin respons.
Hoppas att hon har någorlunda rätt.
Här ett litet utdrag ur boken...
FROSTMÅNE
Det är november, och min själ känns frusen. Jag tittar upp mot den mörknande himlen och ser att månen skiner skrämmande där uppe. Jag lägger mig ner på marken för att tillfälligt dö. Gudinnans frostiga ansikte ler mot mig, och min frusna själ blir plötsligt varm.
Det är frostmåne.
Jag reser mig upp igen och bestämmer
mig för att leva ytterligare ett tag.
"Detta är en berättelse som kommit till på grund av ett år av helande från panikångesten som jag drabbades av för några år sen. Där jag i min rädsla och självförnekelse kom till den punkt i livet då jag var tvungen att rädda mig själv från en overklig, påhittad död. Detta är berättelsen om hur jag i mina mörka stunder kom i kontakt med Gudinnan och fann hennes tröst och stöd i livet.
Självklart har min underbara familj varit med och stöttat mig hela tiden. Men som ni förstår så har det inte alltid varit lätt för dem att kunna se och känna mina inre känslor, rädslor och tvångstankar som nästan tog över mitt liv. Självklart har jag också gått på samtalsterapi, och fått stöd av nära och kära.
Efter att ha blivit långtidssjukskriven på grund av panikattacker, och som sen kom att utvecklas till djup dödsångest, så var jag tvungen att ta reda på vad som egentligen hände inom mig. Det här är berättelsen om min resa från den inre död som drabbade mig, och sökandet efter att hitta tillbaka till livet igen. Man kan se det som en resa från mörker till ljus, där jag under en viss tid besökte underjorden. En poetisk skildring, där jag blandar min verklighet med symbolik. Där dikter och verser blandas med berättelser från min vardag. Där olika faser i mitt liv blivit till min egen levnadshistoria.
Mitt senaste år blev till en livsnödvändig resa för mig, och utan den hade jag inte stått här så stark som jag gör idag. Det här är mina tankar och ord, och det här har varit mitt sätt att överleva kampen inom mig. Kanske inte dessa rader passar alla, och vissa kanske tycker att detta är rent nonsens. Men alla gör vi ett val i livet, och det måste man respektera.
Detta var mitt val, och en del av det som kom att bli min själs räddning."
...
Tillfälligt avbrott...
Som jag skrivit förut så händer mycket i mitt liv just nu, positiva saker, men jag känner mig ändå så trött och inspirationslös... Hjärnan hinner inte riktigt med i alla svängarna...haha. Så det blir lugnt med bloggandet ett tag framöver. Men kanske det kommer ett inlägg då och då när andan faller på.
Så nu måste jag först strukturera mitt liv, och få ordning på dagarna. Gudinnan är med mig, men jag känner att att hon kommit lite i skymundan. Men hon är så förstående så jag är förlåten.... Tack för det goda Gudinna.
Men vi hörs igen här framöver...
Kärlek och hälsa till er alla underbara vänner...
En morgon när jag vaknade trodde jag att jag var död....
När jag vaknade så visste jag inte först om jag verkligen var vaken. Jag kände mig alldeles bortdomnad och kunde knappt röra mig. Rummet kändes konstig och jag kände mig ännu konstigare. Men jag var vaken. När jag tittade mig omkring var det som om jag såg genom en kamera, å rummet kändes svartvitt, som ett gammalt fotografi.
När jag tog på min egen kropp så kändes det knappt. En konstig tanke började ta form... Tänk om jag var död, tänk om det är så här det känns när man har dött. Jag var alldeles kall, som om blodet lämnat min kropp. Jag kände att jag fick panik och mitt hjärta började att bulta på som bara den. Jag kände verkligen hur mitt hjärta började att skena iväg. Ändå kunde jag inte röra mig.
Jag undrade ifall man kunde känna hjärtat om man var död. Jag menar, jag hade ju aldrig varit död förut. Jag kände en stor sorg inom mig som jag inte kunde förstå. Vad hade hänt? Jag förstod inte nånting. Vad hade jag upplevt, eller drömt? Många frågor, men inga svar.
Jag blundade... och kände hur livet sakta men säker kom tillbaka till mig. Blodet svallade inom mig och kroppen blev varm igen. Rädslan började försvinna och jag öppnade ögonen. Jag levde...och rummet såg ut som vanligt igen.
Det var en märklig upplevelse...
Jag vill lägga till en sak här... Detta var absolut ingen ut ur kroppenupplevelse, UKU, utan det här var en helt annan sak å en annan känsla. Dessutom vet jag att jag var vaken. Det var det som var så märkligt. Jag har upplevt många UKU, och vill du läsa mera om det så kika in under fliken "Drömmar - UKU". Att uppleva ut ur kroppenupplevelser är det mest fantastiska jag varit med om. Sömnparalysen skrämmer mig inte längre, utan då vet jag att jag har chans att få flyga... Tjohoooo!
Funderingar över primitiv instinkt...
Idag när jag var på samtal så kom vi in på många konstiga saker som händer i mitt liv. Och bland annat kom vi in på att jag i bland automatiskt stänger av min kropp. Eller att min hörsel försvinner plötsligt.
Hmmm, hur ska jag nu förklara det här...
Jag är en sån där människa som i vissa lägen har huuuuur mycket tålamod som helst. Ibland alldeles för mycket, och då kan det bli så att jag lyssnar på människor som pratar fast jag egentligen inte har varken tid eller lust. Detta fenomen som jag ska berätta om händer nästan alltid när jag har väldigt mycket omkring mig... Ni vet när man inte lyssnar till varningsklockan inom en som säger att man ska "tagga ner". I alla fall....det är då det händer. Min kropp stängs av...
Jag kan stå där mitt i ett samtal och så helt plötsligt så känner jag hur ljudet omkring mig sänks och jag hör inte alls vad personen pratar om. Det är som om att jag får lock i öronen och hamnar i en bubbla. Jag ser alltså att personen som talar rör på läpparna, men jag hör inget. Allting blir lite suddigt och det känns lite som att jag håller på att försvinna. Som ett slags tunnelseende. Och jag brukar tänka på och undrar ifall det märks att jag tillfälligtvis försvinner...haha.I alla fall. Det känns även som om jag lyfts upp ca 10-20 centimeter...att jag liksom börjar sväva. Allting blir liksom overkligt. Men visst är jag lite konstig va?
Sen så kommer ljudet sakta tillbaka och jag faller mjukt ner på marken igen, och jag har inte hört ett dugg av vad personen framför mig sagt... Fast det låtsas jag inte om. Detta kan hända när som helst under stressiga perioder, och det håller väl i sig i en sådär 1-2 minuter.
Vad är det för fel på henne egentligen, tänker ni...haha. Ja, det undrar jag oxå ibland. Men nån dag så kanske en vettig förklaring dyker upp. PING!
Jag har alltid tänkt och undrat vad det är som händer. Det är som om kroppen stänger av sig själv. Det är kanske ett slags självförsvar som jag har. Hjärnan orkar inte tillfälligtvis ta in någon mer information och tar en liten "powernap".
Hon, min psykolog, tror att det handlar om mina innersta djupaste instinkter som visar sig. Den primitiva
människan inom mig, som vid fara fokuserar på vad jag ser och inte på vad jag hör. Alltså att min kropp anar nån slags fara, och jag måste vid minsta vink, vara beredd att fly för mitt liv. Visst låter det intressant, men på samma gång märkligt. För vad är det som jag egentligen vill fly från? Stressen, människor, livet...?
Hittade en artikel på nätet om nåt liknande, minns inte var jag hittade den, och där stod faktiskt: "Situationer där människor hamnar i en adrenalinchock utlöser en rad reaktioner. Man får tunnelseende och fixerar faran, hörseln försvinner, ansiktet blir blekt pga att allt blod som kroppen kan undvara går till musklerna, hjärtat pumpar ut syresatt blod så det dunkar och susar i huvudet. Hjärnan stänger ner allt som inte har med flykt eller kamp att göra. Moment som man inte tränat in i ryggmärgen i lugnt tillstånd är omöjliga att utföra nu eftersom tankeförmågan slagit av. Finns en chans till flykt flyr man, stängs man från flyktmöjlighet går man till angrepp."
Sen att min kropp utlöser detta är ju sen en annan sak, det är väl någon slags felkodning i hjärnan...haha. Men skämt åtsido... Man kan ju undra varför mina instinkter vill skydda mig så mycket, så att felkoder skickas till min hjärna? Varför händer detta? Det är lite intressant det där om våra primitiva instinkter som dyker upp då och då...
Men vi kan väl leka lite med tanken, att det kan ha med tidigare liv att göra. Och att jag på så vis är ganska så omedveten om varför jag helt plötsligt drabbades av dödsångest sommaren 2005. Men det här är ju bara spekulationer från min sida. Jag är helt klart intresserad av att göra en regression och se vad den skulle få fram.
För hur kan en människa som aldrig varit rädd för att dö, helt plötsligt drabbas av dödsångest..?
Jag mår bra trots mörkret...
Tack alla ni som läser och kommenterar mina inlägg. Ni är ljuset i mitt mörker just nu...
Det är en sak som ni måste veta och förstå. Att bara för att jag ibland skriver om mina destruktiva och mörkare sidor av livet, så är jag inte alls så självmordsbenägen som det kan verka. Tvärtom... Men att skriva av mig här på bloggen är mitt eget sätt att läka, som en slags självterapi... I det stora hela är jag en rätt glad filur som gillar att söka i det fördolda. Jag är som två motpoler som möts, och där symboliken överträffar verkligheten.
Jag har funderat på att bli författare...
Hoppas nu inte att dessa rader skrämmer iväg er underbara läsare. Men jag har kommit till ett vägskäl då jag funderar och reflekterar väldigt mycket om mig själv och min väg genom livet. Det blev många mera rader än vad jag hade tänkt. Hoppas att ni orkar läsa hela inlägget. Och döm mig inte för hårt för mina "galna" tankar.
Att jag är intresserad av den mörka sidan, eller som vissa kallar "den vänstra handens väg", är väl inget någon av mina närmaste bloggvänner missat. På samma gång som jag skräms av mörkret så dras jag till det. Och jag vet inte varför. Jag får göra som vanligt å skylla på nåt av mina tidigare liv. Man kan ju undra vad jag hållit på med egentligen...haha. En dag ska jag ta reda på det.
Men vad är då "den vänstra handens väg"? Ja, jag vet att man brukar säga att Satan finns på vår vänstra sida. Jag vet oxå att många satanister följer "den vänstra handens väg". Hej, vart tog alla mina läsare vägen...haha. Men jag är absolut ingen satanist på något sätt å vis. Tvärtom, jag följer ljusets väg. Men ibland måste jag ner i mörkret för att finna ljuset...
Själv tror jag inte på Satan som en ond kraft, utan mera som ett medvetandetillsånd som vi människor hamnar i på grund av våra tidigare liv, uppväxtformer, olyckliga omständigheter osv. Satan är ett annat ord för ondskan. Men vem är jag att säga att det är det rätta svaret. Så jag väljer att lämna satan utanför det här inlägget. "Den vänstra handens väg" kan ses lite som den fria viljan att njuta och göra vad man vill. Men även där måste man ju sätta gränser. Det här är ingen väg jag följer, och det är säker massor där som jag inte står för, men den intresserar mig för att jag är så otroligt nyfiken på den okända och fördolda metafysiken. Men jag är helt emot våld. Gör vad du vill, men skada ingen.
Inom "den vänstra handens väg" innehålls även begreppet "mörk magi", sen så kan man ju ifrågasätta vad som menas med det. De flesta som tänker på "mörk magi" kommer nog att tänka på satan, där kom den fulingen igen, och onda handlingar. Men mörk magi kan även vara ett sätt att utforska det okända, våra rädslor och blockerade känslor, den mörka sidan av oss själva. Det här är inget som jag behärskar så jag stannar den diskussionen här, å lämnar över till de som har kunskap om det. Men jag vet att allting kan ses från olika håll. Jag menar, det finns de som rynkar på näsan när man berättar att man är en hedning, alltså häxa.
Mörk magi kan även innebära att många magiska ritualer fodrar mörker för att få den bästa möjliga effekten. Och som självaste Dénis Lindbohm sa: "Att även den allra ljusaste magins ritualer kan behöva mörkrets skydd. Skydd mot fader Solens strålflöden..." Håller på att läsa boken "Mörk magi" av Tommie Karlsson. Och den beskrivs så här: "Mörk magi innebär ett sant utforskande av existensens mysterier och uppväckandet av de krafter och visdomar som möjliggör själens fulländande". Vi får väl se om jag håller med om det om jag nu blir klar med den boken nån gång. Har läst i den då och då i ett bra tag nu.
Alla har vi våra mörka sidor. Det är bara det att vissas syns eller märks mera än andras. Sen så är det ju skillnad på vilka spärrar vi människor har. Vissa tycks ju tyvärr inte ha några spärrar alls... Vad jag menar är att förmodligen alla någongång tänkt så mörka tankar så om man skulle berätta dem högt så skulle folk bli mörkrädda...
Men på samma gång som att mörkret tär på en människa så kan mörkret, om man använder det på rätt sätt, även utveckla och stärka en människa. Känner att jag börjar bli lite tjatig nu, men ur mörket föds ljuset, eller ur smärtan föds kunskapen... Man lär sig tidigt att man bränner sig på elden.
Inom wicca finns en tre-faldighetsregel, och det är att allt man gör kommer tillbaka till en trefalt. Därför är det dumt att använda sig av magi för att skada någon, eftersom man själv råkar ut för samma sak fast tre gånger värre, om inte ännu mera. Jag tror att det gäller allt dumt vi gör här i livet, allt enligt "karmalagen". Och jag försöker att stenhårt följa den lagen.
Och vad säger då "karmalagen"? Jo det är lagen om orsak och verkan, alltså som man sår får man skörda. Som man bäddar får man ligga... Ja ni förstår vad jag menar. Själv försöker jag att så många vackra blommor i universums trädgård. Att jag sen dras mot mörkret ibland och utövar självömkan, det har ingenting med varken satan eller självmordstankar att göra. Utan det är mera ett sätt att utforska min innersta och mörkaste gudinna.
Carpe noctem...
Hjärnan som lurar sin egen kropp...
Så här kommer ett lååångt inlägg om hjärnan som lurar sin egen kropp. Även om jag levt med ångest och små tvångstankar i hela mitt liv så slog det till ordentligt sommaren 2005....som en blixt från en klar himmel... Satt på ett hotellrum i Gävle och åt en smörgås med pastej till frukost. Helt plötsligt så började jag känna mig olustig. Rummet blev konstigt och det kändes som jag var på väg att svimma. Kände att jag inte kunde andas och hjärtat slog.
Åren går... Panikattackerna minskar...
Visst låter det romantiskt med att uppleva vågbrus i huvudet, men det var det inte kan jag säga. Jag väcker min man och säger att nu är det nåt fel på mig...nu kommer jag och dö. Vi kämpar med mig och mitt liv i flera timmar under natten....å det var fasansfullt. Som tur var så visste ju min man vad som skedde, han har ju varit med förr, så han försökte att lugna ner mig. Och det gick väl till slut. Men efter det så var den semestern förstörd... å min nattsömn oxå. Inte mycket var kul efter den natten...
Sen dess har jag knappt sovit en natt... Vid vissa tillfällen har jag vaknat ur sömnen av panikattacker och trott att nu är det klippt. Jag har knappt vågat somna, och har fortfarande problem med det på grund av min dödsångest. Hjärtat flipprar iväg och kroppen domnar och paniken infinner sig snabbt. Dödsångesten slår till.
Ligger även och funderar och grubblar på natten om att saker ska hända med min familj. Ligger liksom och taggar upp mig själv. Och i bland vill jag inte lämna min dotter på dagis för att jag får för mig att det kommer att hända henne något. Jag tänker å tänker så det gör mig toooookig. Sen så ska man städa, handla mat, tvätta, hämta å lämna på dagis, laga mat, ta hand om familjen, umgås med vänner, det är möten, och man ska jobba.
Nånstans så kan jag skylla mig själv att detta händer mig för att jag aldrig lyssnar på mig själv eller min kropp i första hand. Alla kommer alltid före mig. Jag ger mig knappt någon egentid.....förutom nu när jag börjat att blogga. Och det har varit nyttigt för mig att göra något som jag tycker är intressant och kul. Att skriva och prata om detta har hjälpt mig mycket...och man kommer i kontakt med många andra som har samma problem. Men jag minns i början att jag kände mig väldigt ledsen och ensam om det här. Men så är det ju inte.
Det är inget synd om mig. Tvärtom... Jag har ett bra liv, underbar man, fantastiska barn, goda vänner, bra jobb, snälla arbetskamrater och massor av underbara bloggvänner. Om dem nu finns kvar efter den här inlägget... Jag har haft tur och har det mesta i mitt liv som jag vill ha det. Ändå så händer det mig...och detta för att jag glömt bort mig själv på vägen. Det har alltid varit de andra... Men nu försöker jag att ändra på det... Men det är inte lätt. Man får prioritera saker i livet. Man får kämpa på...med sig själv. Intala och peppa sig själv så gott det går att man duger som man är...
Inre frid....
Jag har ju haft svårt för att sova om nätterna i ett bra tag...så där i cirka 2 - 3 år....gäsp... Det har väl blivit en sådär 3-4 timmars sömn per natt...å då vaknar jag ändå ett par gånger.
Förr i tiden så hade man ju i alla fall sängen som sin trygga hamn... men sen panikattackerna helt plötsligt börjat att attackera mig på natten...så var den friden slut. Det blir så när livet hinner i kapp en.
Kroppen ger signaler, man lyssnar inte. Kroppen ger mera signaler, men man lyssnar fortfarende inte. Man ska städa, laga mat, ta hand om barnen, man ska ta hand om sin käraste, tvätta, handla, umgås med vänner, lämna å hämta på dagis, vi ska jobba, jobba å JOBBA! ... men vad vi jobbar å står i hela tiden.
Å så får man inte ens vara ifred för demonerna på natten...
"Skriet" av Edward Munch
Jag säger bara en sak. STOOOOPP! Det här fungerar inte längre... Jag lägger mig hellre ner å självdör...haha.
Hur ska man hitta sin inre frid?
Fick ett tips från min kära häxsyster Moonwitch att jag skulle ta en ametist å lägga bredvid mig... å det gjorde jag. Jag brukar hålla den i min hand och önska mig en god natt. ..å det fungerar faktiskt för jag sover lite bättre nu. Dessutom så är det skönt och avslappnande att känna på stenen. Ametisten som jag har är nämligen formad som ett ägg.
Ametist som magisk egenskap: Kärlek, inre frid, skydd mot tjuvar, lycka, goda drömmar, healing...Ja, detta är en sten som verkligen behövs i varje hem. Ametisten är även ett bra skydd om man ska ut å resa.
Jag har även en bergskristall bredvid mig och som jag ofta använder när jag vill lugna ner mig eller tala med Gudinnan. Innan jag går å lägger mig brukar jag nämligen tända ett ljus i mitt kök och samtala med Gudinnan.
Det brukar bli med Lilith, hon ger mig den styrka och kraft jag behöver för att klara av denna stressiga värld som vi lever. Hon ger mig mod och skinn på näsan...
Bergskristall som magisk egenskap: Skydd, healing, energi. Den här stenen är oxå bra att ha hemma då den tar bort negativ energi. Den ökar oxå din andliga medvetenhet.
Självklart har jag ju fått tabletter för att kunna lugna ner mig och sova...men man blir ju så seg dagen efteråt...så helst tar jag bara tablett när jag verkligen behöver.
En annan enkel sak som jag brukar göra när jag känner mig lite nere... men även när jag känner mig glad. Ta en kopp kaffe å sätter mig vid datorn....hur omagiskt som helst...haha. Men tiden bara försvinner å man får liksom annat eller nytt att tänka på.
Kaffe som magisk egenskap: Förutom att det värmer i själen och smakar gott, så blir man ju pigg. Någon sump å spå i blir det ju inte heller, om man inte går å gräver i kaffefiltret då...
Att läsa och inspireras av alla era fina bloggar är oxå en skön ingrediens i livet. Jag försöker alltid att skriva till alla som varit vänliga och lämnat en kommentar hos mig...
Eller som nu under denna vackra vintertid... Att ställa sig å titta ut genom fönstret och se hur mycket vackert Moder Jord skapat omkring oss...
Att se det magiska i enkelheten. Att inse att livet inte är så dumt i alla fall...
Så är det...
"Livet är för kort för att slarvas bort. Älska de människor som behandlar dig väl, välj bort de som inte gör det. Tro på att det alltid finns en orsak till allt som sker. Om du får en chans till, så grip tag i den med båda händerna. Om det ändrar ditt liv så låt det ske! Ingen har sagt att livet ska vara lätt!"
Efter regn kommer solsken...
Panik...
Jag undrar ju förstås vad det är som gör att jag vaknar med ett ryck...för jag minns oftast inte varför jag vaknar. Förutom då när mina bröder, eller vad det var, stod och lutade sig över mig. Vad är det för mara som härjar hos mig om natten? Ja allt har nog sin natuliga förklaring...det här är bara tankar som snurrar inom mig just nu.
Som Wikipeda beskriver: "Mara kallades åtminstone förr en känsla av kvävning, beklämning eller tryckande tyngd över bröstet, som uppkommer i sömnen. Den medför ofta ett häftigt uppvaknande med ängslan och oro. Orsakerna kan vara många, ibland allvarliga, såsom hjärtsjukdomar, matsmältningsrubbningar, men ibland kan symptomet vara rent stressrelaterat och sågs t ex förr som ett uttryck för det man kallade neurasteni."
Ja, det är ju skönt när andra slår huvet på spiken när man inte själv klarar av det...haha. Det är ju precis så jag känner. Kunde varit jag som skrivit det...
I alla fall. Av denna mara som kom det alltså att bli en "Nattmara". Alltså en kvinna, eller trolldomsväsen, som smyger sig in rummet och och sätter sig på ens bröst och rider...ja, jag vet att det låter lite snuskigt, men så sägs det. Det sades att "ridas av maran", och det är väl härifrån ordet mardröm kommer. Och varför hon sitter på bröstet och rider har jag ingen aning om. Det står inte så mycket om henne på nätet. Får väl gå å rota i några böcker här hemma.
Och vad är då neurasteni undrar ni? Jo, neurasteni är utmattningsdepression, alltså utbrändhet... karakteriserat av hjärtklappning, andfåddhet, tung andning, subjektiva besvär av ansträngning och obehag, alla påföljder av en mindre ansträngning. Andra symptom kan vara yrsel, darrighet, svettningar och sömnlöshet. Neurasteni ses som en typ av ångeststörning. Intressant. Eftersom jag idag var hos läkaren och blev sjuksriven för just... utbrändhet.
Men om man vill ha det mera mystiskt så kan jag ändå inte låta bli att undra vad det kan vara som väcker mig när jag sover. För nånting är det ju...eller hur? Och varför vaknar jag med hjärtklappning och grips av panik? Detta händer ju inte alltid, för det mesta så vaknar jag till lugnt, och somnar om igen. Kan det vara så att jag omedvetet känner av något, men blir så rädd att jag vaknar och känner panik...? Jag menar...just nu har jag ju mina antenner uppe på max. Eller oxå så är det bara helt vanlig utbrändhet... Ja, jag får fundera vidare där...haha.
Och det är ingen "Incubus" som underhåller mig heller. "Incubus" är en slags demon som kommer och förför kvinnor på natten, sexdrömmar. Jag tänker på allt annat än sex när jag vaknar vid såna här tillfällen.
Jag försöker febrilt att inte tänka på "Paranormal Aktivity", där det är en demon som härjar runt i sovrummet... Nej, jag tror inte att det är en demon som väcker mig om natten, men jag får ångest av den tanken ändå. Snart kommer ju "Paranormal Aktivity 2", och självklart kommer jag att se den...för att sen ligga sömnlös igen...haha Man måste våga möta det mörka, för att utveckla den ljusa sidan...tycker jag.
Ja, det är inte klokt så mycket dumt man utsätter sig för...haha.
