Sorgflor eller inte... Här är i alla fall några ställen där man kan stöta på den svarta damen:

På en träbänk på stranden i Limhamn, Skåne, brukar det sitta en svartklädd dam, som kallas för "svarta damen", och som stirrar ut över havet. Namnet fick hon för att hon alltid bar svarta kläder med ett sorgflor över ansiktet. Förmodligen sitter hon och sörjer något hon älskar...

Svaneholms slott, Skåne. När dörren slår igen omsluts man av ljud. Någon flåsar en i nacken och man står öga mot öga med Svarta damen med spetsflor över ansiktet. Även om hon tycks vara väldigt sällsynt så är hon lika tydlig som en levande människa när hon visar sig.

Herrgården Överås, Göteborg. Där svarta damen vandrar genom dess långa korridorer under sena nätter. Med svart klänning och blekt ansikte har hon dykit upp för att sen snabbt försvinna igen.

Men man får inte blanda ihop den svarta damen med svarta Madam, ni vet den där när man ska säga "svarta Madam, svarta Madam, kom fram" 3 gånger i badrumsspegeln och då kommer det att dyka upp ett kvinnoansikte....och hjääälp, så skriker alla och springer ut från toaletten helt vettskrämda..haha.  Ja, ni vet nog vad jag menar. Det är en helt annan sak och jag vet ingenting om hur det fungerar. Har aldrig provat och kommer nog aldrig att göra det heller.

Jag tycker det är magiskt med speglar, men jag vill inte se spöken i dem...

Som ni kanske märkt så har jag en förkärlek för spöken och spökerier. Och när jag har suttit här och läst och googlat runt på nätet om olika spökplatser så kommer ofta samma person eller spöke fram. Jag tänker på "Vita frun". Och till slut så undrar man ju vem hon är, kvinnan som springer och skräms lite här och där...eller hur?

Enligt spöktraditionen så tycks hon främst vara knuten till slott och herrgårdar, men inte alltid. Och när vita frun visar sig är det oftast för att varna för t.ex. dödsfall, sjukdom eller dylikt.


                                                     


Några ställen som hennes vålnad irrar omkring är:

Stora Hotellet i Örebro i rum 327. Där en kvinna som av sorg hängt sig, efter att blivit inlåst av sin make. Maken sas vara väldigt elak mot sin fru. Detta ska ha hänt under 1890-talet.

Stockholms slott. Vita frun har hemsökt slottet sedan 1300-talet. Prasslandet av hennes klänning är det enda ljud som hörs när hon närmar sig.Man tror att hennes verkliga namn var Agnes av Orlamünde och att hon inte funnit ro i sin grav eftersom hon mördade sina två små barn för att få gifta sig med Albrecht den sköne. Då hon alltid visat sig så har det varit med förebud om dödsfall i familjen.

Hammars gård i Värmland. Där finns en skrämmande kvinna som hemsöker gården. Hon bodde där 1704-1745. Hon hette Sophia Soop, och var skrämmande redan som levande. Hennes sovrum ska vara hemsökt av andar och det ska vara omöjligt att tapetsera där.

Kalmar slott. En kvinna som dog i barnsäng och som nu sitter i Rödkullatornet, är vitklädd och ibland har hon ett ljus i handen för att hindra fiendeskeppen att komma till slottet.

Borgeby slott i skåne. Hon lär vara mycket gammal och genomskinlig. Hon verkar tycka om att flytta omkring saker. Äldre människor berättar att hon förr kunde synas ute i parken och att hon verkade leta efter någon eller någonting.



                                             


Ja, som ni märker finns hon lite varstans, och det finns många teorier om vem hon skulle kunna vara. I alla fall så tycks det inte vara en och samma vålnad, utan olika kvinnor har tagit samma skepnad efter döden.

Och visst låter det vackert med "vita frun". Kanske vore nåt att satsa på när man gått över till andra sidan. Det verkar ju vara poppis...haha. Men nej, det där med vitt är inte riktigt min grej. Det få bli svarta damen istället då...

Återkommer mera om svarta damen...kanske i morgon...

Ha en bra dag.


                                                                        

Ja nu är det redan söndagskväll, och jag har precis tittat på Avatar... Den var ju riktigt bra...helt i min smak. Nu vill jag oxå vara en avatar....haha. Ett gudinneträd i trädgården har jag ju redan...min fläder.

Har fått in massor av fina berättelser. Verkligen jätteroligt! Jag tänkte att jag lägger upp dem i morgon kväll (måndag). Så om det finns några flera som håller inne på någon speciell upplevelse, så är det inte försent än.

Det hände en liten lustig sak i går kväll. Lovisa satt och ritade vid vardagsrumsbordet med sina tuchpennor. Hon älskar att rita och måla, både på papper och sig själv. En gång när vi skulle på fest så använde hon en bläckpenna som ögonskugga...jättesnyggt...haha. Hon brukar använda vattenfärg till både läppstift och nagellack...hon är för rolig. Sen något hon gör ofta, det är att rita kors på ovansidan av sina händer... Hon tycker det är sååå fint.

Jaja, till själva händelsen. Ja och min man var ute i köket och lagade mat. Då kommer Lovis inspringande i köket och säger: Titta vad pojken gjorde på mig, och visar några bruna streck i pannan. Jag undrar ju förstås vilken pojke hon pratar om och hon svarar: Han inne i vardagsrummet.

Ok, tänker jag. Jag följer med henne in i rummet för att liksom få svar på vad hon menar. Och jag frågar henne var är pojken nu. Då berättar hon: Han satt där och när jag målade så knuffade han till mig och så blev det så här...Hon pekar på strecken i pannan. Jag skrattar lite, men blir ändå lite fundersam...

Alla har vi ju hört talas om Mållgan, Alfon Åbergs osynlige vän... Men jag undrar ändå lite. För tänk om det är så att hon faktiskt sett en pojke här. Det sägs ju att barnen ser och är mycket mera medveten om andlighet än vad vi vuxna tror...eller vill tro. Och att vuxna är experter på att säga att det bara är inbillning. Och i och med att vuxna säger till sitt barn att spöken inte existerar, så stänger de av den förmåga att se saker som spöken och andra övernaturliga ting. Jag vet inte om det är så... men det är ju ett intressant antagande.

Jag säger inte att det var så att det fanns en "spökpojke" här. Det var just det att hon blev så ledsen av strecken i pannan. Hon som har målat ansiktet både gul, blå och lila... Hon vet ju oxå att jag aldrig skulle bli arg för att hon har ritat i sitt ansikte... Tvärtom jag tycker det är lite kreativt, med vissa gränser då förstås. Jag har inget rätt svar på detta. Kanske hon hittade på det hela av någon anledning, eller så var det någon där...

Jag har lärt mig genom åren att man måste ha öppna sinnen...

Ni har nog sett eller hört om programmen "Ghost whisperer" och "Medium". Där huvudrollsinnehavaren på ett eller annat vis har kontakt med döda männsikor. Vad som är lite intressant eller roligt är ju att serierna är baserade på riktiga människor och händelser. Sen kan man tycka och tänka vad man vill om det. Jag gillar i alla fall båda serierna väldigt mycket.

Det finns alltså en riktig Melinda Gordon, fast hon heter Mary Ann Winkowski, och Allison DuBois finns också och hon heter visst så i verkliga livet oxå, och som påstår att hon hjälpt polisen på riktigt med sin mediala gåva. De har båda egna hemsidor om ni söker på deras namn.

Jag har ibland önskat att jag oxå skulle ha den gåvan att kunna kommunicera med döda. Samtidigt är jag rädd för blotta tanken.                            
                                                                     
Precis när min kära far hade dött så blev jag väldigt angelägen av att på ett eller annat sätt få kontakt med honom genom meditation eller via drömmen.  Jag läste en bok, "Himlen på jorden" av James Van Praagh, ni vet han som leder programmet "Mannen som talar med andar" på tv. Ja, han är allt en filur han med...haha. Men boken var bra och däri så beskriver han hur man får kontakt med andra sidan. Jag var ju förståss tvungen att prova. Förresten så är James en av personerna bakom serien "Ghost whisperer". 


                                                                                


Ja, ja. Nu skulle det kontaktas döda... Jag vet att när jag låg där och slappnade av började min hjärna eller fantasi, jag vet faktiskt inte riktigt, men massor av olika okända ansikten började dyka upp i mitt huvud, det kändes som om de flög in genom mina ögon rakt in i kroppen. Jag såg ett lila sken hela tiden. Det hela blev väldigt jobbigt så jag slutade. Men fort jag blundade kom det lila skenet tillbaka igen. Jag kunde knappt somna sen...haha. Men pappa dök aldrig upp...

Jag har skrivit om detta förut, men det händer ibland när jag går å lägger mig att jag ser massor av ansikten och ögon när jag blundar. Jag har alltid undrat vad det är och var de kommer ifrån. Det känns verkligen som om de åker in genom mina ögon rakt in i hjärnan. Det är kanske sånt här som kallas för hjärnspöken...haha.

Skämt åtsido. Ibland är det faktiskt riktigt irriterande och jag kan inte somna. Det börjar med att det blir alldeles lila och sen börjar ansiktena flyga hej vilt rakt in i huvudet...heltokigt...jag vet. I bland får jag sätta på tv:n för att det ska försvinna. Ibland så ser jag även ett slags vargansikte, eller mera två gula vargögon, som tittar på mig. Vet inte om det är bra eller dåligt. Om det är mitt kraftdjur som försöker att kontakta mig...eller jag vet inte. Jag kanske är på väg att flippra ur fullkomligt...

Och jag lovar... jag har inte rökt på... haha

Förresten är ni intresserade av ärkeänglarna? Ni vet Mikael, Gabriel och så vidare. Tänkte skriva lite om dem...en och en... Låter det intressant?
 

Det här är ett förinlagt inlägg...å medans ni sitter och läser detta så är jag i gudar och gudinnors snöklädda salar och firar min och min underbara mans bröllopsdag... 

Mer om det en annan dag. Och nu till något mindre romantiskt...

Det var en gång när vi hade varit på en liten minisemester till Åland. När vi kom hem därifrån ville min man tvätta lite kläder. Så han började att röja lite i vår "välordnade" tvättstuga. Han hittade ett plakat som har stått lääänge där inne i tvättstugan och han sa: Men, vad är det här....det här kan jag väl inte slänga. Han skrattade till och visade mig ett plakat med cirklar med siffror i, ett ja och ett nej och i mitten ett vet ej. Hoppsan! Han hade hittat mitt och Kristinas hemgjorda ouijabräde....haha. Det var ju liksom inte meningen...

Det var nämligen så att min dotter Kristina för nåt år sen hamnade i en period då hon var väldigt intresserad av övernaturliga ting. Hon lånade böcker av mig och ville även ha en tarotkortlek, vilket hon genast fick förstås. Tror jag fixade en dagen efter att hon nämnt att hon ville ha en.... Tror inte hon har använt den så mycket, men det kanske kommer. Men jag vet någon annan som använt den...haha.  I alla fall, så hade hon hört eller läst om det där med, anden i glaset. Och hon blev väldigt intresserad utav det.

   
                                                   
 

Hon frågade förstås mig om jag hade gjort det någon gång å det hade jag förstås. Förresten vem har inte gjort det...? Hon ville ju absolut göra anden i glaset. Och efter mycket tjat, och eftersom jag försöker att vara en god mor, så lät jag mig övertalas att visa henne hur det går till. Så gjorde jag konstverket som min man var tvungen till att hitta i tvättstugan...haha.

Vill förtydliga er om att jag hyser väldigt stor respekt för det där med "anden i glaset", så jag berättade lite om hur det går till för Krisitna. Och jag var noga med att tända ett vitt ljus, be en liten bön medan jag slog en skyddande cirkel runt oss. Sen så försökte vi att få kontakt med någon. Min dotter satt tyst och stilla...som en liten rädd mus. Men med nyfikna stora förväntansfulla ögon.

Bordet snurrade, vägguttagen blixtrade och lamporna exploderade.... En stor skugga formade sig hotfullt emot oss... Nej, nej... jag skojade bara...haha. Ingenting hände och Kristina blev väldigt besviken. Hon kunde inte förstå att vi inte fått någon kontakt, jag var istället väldigt glad för det.

Hur det än är så vet man aldrig vad man kan släppa fram för varelser. Och jag kan säga att efter att vi hade gjort det kände jag mig lite olustig över grejen. Var jag en dålig mor som gjorde det här med min lilla oskyldiga dotter. Jag hoppas inte det... Jag har alltid varit väldigt ärlig och öppen när det gäller att berätta saker ur livet för mina barn.

Å andra sidan är det ju bättre att hon gör det tillsammans med någon som vet vad det handlar om första gången. För om jag känner min dotter rätt så vet jag att hon en dag kommer att göra "anden i glaset" med eller utan mig.  

Efter denna händelse så blev jag ju själv lite inspirerad utav det hela. Har alltid varit fascinerad av ouija-bräde och självklart så ville jag ha ett riktigt. (Namnet Ouija kommer från franskans Oui och tyskans ja) Så jag letade upp en butik på nätet som sålde sådana. Jag köpte ett och fick hem det i ett paket... å där i finns det fortfarande. Jag har helt enkelt inte vågat att öppna det ännu. Alltså, jag är lite rädd på samma gång som jag är väldigt nyfiken. Ja, jag vet... jag är en feeegiis.  

Jag minns ju när jag i yngre år hade en liten seans med mina vänner å då hände det saket må jag säga. Inte under själva seansen utan efter när alla hade gått hem å jag var kvar ensam hemma i min lägenhet. Jag minns bara en stor knall, och jag tror jag gjorde på mig...haha. Jag ringde min kompis som bodde nära mig och sa: Nu kommer jag till dig! Jag minns att jag tog min kudde å bara sprang för mitt liv... ja, herreguuuud vad rädd jag var. Kan höra den där knallen än idag inom mig.

Vad knallen var fick jag aldrig reda på men jag var rädd för att sova i min lägenhet en bra tid efter det. Ja, det är inte klokt så mycket dumt man utsätter sig för...haha.


                                                           

Om ett ouija-bräde fungerar... självklart...det har ni väl sett i alla filmer...haha. Skämt åtsido. För dem som inte riktigt vet vad ett Ouijabräde är så är det en platta, vanligen av trä, med alfabetets bokstäver inpräntade. Den används som ett verktyg vid seanser och som påstås kunna kontakta andevärlden. Anden i glaset är en förenklad form av det. Om du läsa mera om vad ett ouija-bräde eller anden i glaset är så finns det lite att läsa HÄÄÄR på denna sida.

Skeptiker menar att mekanismen bakom användandet av brädet består av den ideomotoriska effekten, alltså en subtil rörelse som utförs omedvetet utan kontroll av någon. Med andra ord...det är någon som omedvetet styr med sitt lilla finger. Ja, jag vet inte..? Vad som i alla fall är viktigt att veta när man håller på med såna här seanser är att man måste vara försiktig...för man vet aldrig vilka varelser man bjuder in hos sig...

Hur är det med er? Har ni haft en seans? Var hölls den? Är det någon som har provat anden i glaset eller ett ouija-bäde? Berätta gärna...

Min bräda står bra där den står just nu...

"Stockholm Ghost Walk"

                                            
                                         Spöklik gränd i Gamla Stan taget med min mobilas...


Bland trånga gränder och spöklika gator vandrar vi i Gamla Stan och spanar efter spöken...haha. Nja, inte riktigt. Det var mera en underhållande vandring med historier om spöken, mördare och sjukdomar...

Men det var spännande och man undrar hur många osaliga själar som svävar omkring i Gamla Stan. Det sägs att det spökar i hörnhuset vid Själagårdsgatan 1. Gatunamnet tros komma från Själagården, som var ett hem för gamla och sjuka från 1420-talet. Själagården finansierades på gåvor från de bättre ställda så att de skulle få salighet i sin själ. På kvällar och nätter är det inte ovanligt att du kan höra både suckar och kvidanden från huset. Och ibland så ekar hemska skratt så att det isar i ryggraden...

                                                   
                                                                    Själagårdsgatan 1



Det var även i Gamla Stan som den kända trubaduren Lasse Lucidor blev mördad en augustikväll 1674. Han finns där nu som en osalig ande och söker efter frid. Stackarn blev dessutom begravd i en i en omärkt fattiggrav, men å andra sidan har han fått en minnessten som finns på Maria Magdalena kyrkogård. Not so bad... 

Sen så har vi ju vålnaden efter Axel Von Fersen som spökar, och  hans blodiga vålnad vandrar rastlöst omkring i en kammare på Stora Nygatan 1. Han blev ju ihjälslagen mitt bland folk på ett väldigt brutalt sätt den 20 juni 1810, och detta räknas till ett av historiens brutalaste våldsbrott. Så efter det så kallas han Axel von Färsen...haha. Nej, jag bara skojade...han kallades INTE så. Det var ett dumt skämt. Men visst var det liiiiite roligt...haha.

Och till sist så har vi ju Gideon, Stockholms äldsta spöke.....Moahahahahaaa...Ok, jag vet....töntigt..men ibland så känns det bra att skriva så där...haha. I alla fall, Gideon är en svartmunk som drunknade på 800-talet när han skulle hjälpa sin ordensbroder att kristna de vilda vikingarna på Birka... det kan inte ha varit lätt...haha. Men å andra sidan så kom han aldrig fram till Birka. Hans skepp förliste och hans stackar kropp spolades upp på land.

Så på Birger Jarls Torg 5, där Kommerskollegiums byggnad står idag, befinner sig hans osaliga ande. Man kan möta honom nattetid i labyrinterna av korridorer, rum och medeltida källarvalv i den gamla byggnaden. Man går där och känner att någon går bakom en...men när man tittar efter så finns ingen där...spoooky. Och när saker och ting försvinner så skyller man på Gideon. Jag vill oxå ha ett spöke att skylla på...haha.

Nu skyller alla på mig istället...

    

Spöklampa...Gamla Stan  (Med min mobilis)

Alltid när jag går på gator eller i gränder som det sägs spöka i, eller om jag bara får en "spooky feeling", så hör jag spökmusik i öronen. Barnsligt va? Men det är väl min fantasi som leker med mina sinnen...haha.

Det är synd att spökerier man hittar och läser om mestadels handlar om forna tider. Vet några som har träffat spöken i sina egna hem, ja, jag skriver spöken, men ni vet, andar, gengångare, döda själar osv...ja, kärt barn har många namn. Men tillbaka till det vesäntliga. Det är väldigt intressesant att läsa eller lyssna på andras spökberättelser/upplevelser. Specilellt nutida spökerier.

Här är som sagt några av de många spökberättelser som finns på Söder. Mycket inspiration har jag fått från boken "Stockholms spökhus", skriven av Stig Linnell.

Jag vet inte om ni känner till Emanuel Swedenborg, (1688 – 1772), en berömd vetenskapsman som hamnade i en kris, funderade på livet och såg nånting mer bortom vetenskapen. Han blev lite av en mystiker. Han hade en trädgård på söder, vid Hornsgatan. Andra vetenskapsmän förlöjligade honom och när han senare började att få kontakt med "andra sidan", så blev han andeskådaren dit folk vallfärdade för att få hjälp med att få skåda in i sin framtid, eller för att få hjälp att hitta borttappade ting.

Så när det är månljusa kvällar och om du av någon anledning är ute och går längs Hornsgatan, så passa på att titta till lite extra vid gatunummer 45, så kan det hända att du kommer att se hur Emanuel vandrar omkring i sin ståtliga trädgård och funderar över livets mysterier. Trädgården finns ju inte heller kvar men... Som tur är så är han visst ett vänligt spöke.....har jag hört.

Vid Södermannagatan 10, låg det förr ett trähus, som nu har flyttats till Skansen. Men på 20-talet berättades det om en vit skepnad som visade sig där och skrämde folk. Förmodligen så skrämdes den nog inte på flit...Vem vet, den kanske inte visste att den var ett spöke.


                                                               


På söder låg också Södra Barnbördshuset, Södra BB . En osalig kvinnogestalt som skymtar förbi på avdelning 7. Sjukhuset byggdes i början av seklet och där finns historien om en barnmorska som efter en komplicerad förlossnig tog sitt liv i sin tjänstebostad som låg på avdelningen. Efter den svåra förlossning så dog både mamma och barn, något som hon kände stor skuld över och därför gick och hängde sig i sitt rum.

Sen dess finns det berättelser om viskande ljud, frasande kjoltyg och smygande fotsteg. Och personalen som jobbade där fick påhälsning från en kvinna utan ansikte. En del säger att hon gick genom väggar. Idag ligger delar av Maria beroendecentrum där, och vi får väl hoppas att de får vara ifred... Kan nämnas att de gamla sjukhussalarna nu för tiden används som personalutbildning om dagarna, men aldrig på nätterna...

Sen så har vi ju spöket på Skanskvarn, vid Gullmarsplan. Från början var det alltså en väderkvarnen och som lades ner 1882. Kvarnen står kvar där än i dag, men nyttjas numera som restaurang, som jag dessvärre inte besökt än, men som jag planerat att göra väldigt länge. I alla fall. Det spökar där och spöket som heter Linda, var en stark och kraftig mjölnerska, och som av misstag, (?), råkade "tappa" en tung säck över sin man som dog på direkten. Och sen dess sägs det att hon fylld med sorg, eller skuld(?) går och sörjer sin man, släpande på sina mjölksäckar. (Ja, nånstans där i mellan har hon väl själv gått och dött på nåt vis). Men hon är ett vänligt spöke som inte vill någon levande varelse illa.

                                                       
                                                                     Skanskvarn 1880



Katarina Kyrka har jag alltid känt mig dragen till ända sen jag flyttade till Stockholm, så den kommer jag att ägna ett helt inlägg om.

Till sist en spökramsa

Han kan vara lååååång,
han kan vara kort.
Han kan vara liten,
han kan vara stor.
Långt där nere ett spöke bor.
Men är han farlig?
Nej nej nej,
han vill bara säga: HEJ!

Så nu vet vi det...spöken är inte farliga.

Nu är det bokat... Vi ska gå spökvandring i slutet av oktober... Det ska verkligen bli sååå spännande. Vandringen kommer dessutom att vara lite inspirerad av Halloween... Kan det bli bättre?

Vandringen kommer att ske i Gamla Stans gränder och man får höra om legender, sjukdomar, mord och spöken. Vi kommer nog inte att få träffa på riktiga spöken...eller? ...haha. Men det är kul i vilket fall som helst att få upp leva lite spökelser nu när mörkret kommer.

Man får ha öppna sinnen...


                                    
                                               
                                                                        "Stockholm Ghost Walk"

                                                       
                                                                                           Häringe Slott


Som jag har berättat förut så sägs det även att det ska spöka på Årsta Slott. Har själv jobbat där ett par år men märkte tyvärr inget speciellt. Och jag jobbade där många mörka kvällar. Jo förresten, en gång! Det var när jag serverade på ett bröllop. Jag skulle hälla upp ett glas vin när någon pickade mig på axeln, ja ni vet som om någon ville nåt. Fyra pickningar var det. Alla som var i rummet satt ner och åt och min kollega var vid ett annat bord och serverade vin. Hmmmm...

Det är klart att jag undrade vad det var... Jag undrade läääänge på vad det kunde vara. En axelryckning eller sträckning.... knappast. Vissa saker förblir ett mysterium.

Men det berättades av många att det lyste på övervåningen när de åkte därifrån. Fast de visste med säkerhet att de hade släckt lampan. 

Årsta Slott har ett museum i huset där Fredrika Bremer tillbringade sin sista tid i livet. Hon dog där på nyårsafton 1865. En slags lägenhet, där de brukade ha guidade turer. Så det sista vi i personalen måste göra är att gå och släcka där och låsa dörren in dit. Så en gång när jag skulle gå och släcka så var klockan 00.00...ja just det...spöktimmen. Jag gick in i mitten av lägenheten och släckte lamporna. Jag tog mod till mig och stannade till och kände efter... ifall det skulle finnas någon där. Men jag kände inte av nånting, förutom min egen rädsla. Men inga spöken...tyvärr. 

Årsta Slott

                                                                           


Lite kort fakta om andra hemsökta platser i Värmland...

Hammars gård, som ligger i Väse, och inte alls ligger långt ifrån där min mor bor...oj, det rimma...haha. Ska lätt åka dit nästa gång jag hälsar på henne. Det tar kanske 5 minter att åka dit med bil....med kvasten går det på 3 röda.

Ur Värmlands Folkblad : Enligt sägnen ska en ärrig, enbent och enögd vålnad hemsöka Hammars gård i Väse. Det sägs att det är Sophia Soop som bodde där 1704-1745. Hon ska även ha varit skrämmande när hon levde och var känd för sina vilda fester, där hon både slogs och söp. Det ska ha varit i slagsmålen som hon förlorat sitt ben och sitt öga. Sofia Soop kallas också för den vita frun, hennes sovrum ska vara hemsökt av andar och det ska vara omöjligt att tapetsera där.

Apertins herrgård, som ligger i Kil, där grisarna kör bil. Förlåt kunde inte låta bli att rimma igen...haha. Alltså jag minns att jag och min familj var där och åt middag en gång. Då ramlade en stor tavla ner i rummet där vi satt. Eller rättare sagt där min mormor satt.  Alla blev alldeles tysta.... När vi åkte därifrån berättade min far att det sas att det spökade där...huuu!

Ur Värmlands Folkblad: Spöket på Apertin ska heta Sara Löwenhielm. Sägnen säger att hon dansade sig till döds med djävulen. Som spår efter det finns en blodfläck, som efter oräkneligt många försök, inte går att tvätta bort.

Svaneholms herrgård, och som ligger i Svanskog. Inget som jag tyvärr har anknytning till.......än.

Ur Värmlands Folkblad: Det ska vara två ädla damer vid namn Emelie och Sofie Uggla som går igen på herrgården i Svanskog. Emelie Uggla sägs sväva fram ur en spegel, sträcka fram handen och fråga: Var är mina pengar? Sofie Uggla kan ibland ses på Herrgårdstrappan blek och blodlös iklädd svart resdräkt.



                                              
                                                                             Apertins Herrgård